01 April 2009

Ranelidska

NEW YORK Isobel kan mycket väl ha rätt när hon utnämner Alexander Schulmans intervju med Björn Ranelid till en potentiell årets bästa text. Citat:
Jag är så oerhört koncentrerad. När du går härifrån är jag alldeles utmattad och faller ihop. Jag gör mitt yttersta för dig som kommer och ger mig den här tiden, som kommer hit och träffar mig. Det handlar om respekt för sin medmänniska. Jag har skrivit en mening som jag är rätt nöjd med: ”Jag simmar från stranden jag till stranden du i havet vi.” Den är inte så tokig. Det är vad det här samtalet handlar om också.
Läs hela samtalet i Nöjesguiden!

/Gunilla

3 comments:

  1. Jag läste denna intervju när den nyss kommit ut och tyckte om den.

    Björn Ranelid tycker jag är en ganska fascinerande människa. Eller mer som så att det är svårt att inte tycka något om honom. De flesta har en åsikt om honom, antingen ris eller ros.

    Han är så oerhört pretto (mitt favoritord!) att det nästan är provocerande. Men samtidigt så är det befriande att en människa kan vara just så pretto som han är.
    När han i intervjun exempelvis spottar ur sig meningar som han har åstadkommit genom livet och är nöjd med. Underbart.
    Eller när han var med i TV (något kulturprogram på SVT med Eva Beckman i höstas) och ämnet för programmet var "Hur pretentiös får man vara?". Då skulle de medverkande säga något som de tyckte var väldigt pretto och skoja lite. Då börjar Ranelid breda på något om barnet, människan och Afrika i en lång svada. Helt underbart på sitt sätt.
    (Sedan var det väldigt kul när Kay Pollack utbrister "Men jag ÄR pretentiös".)
    Ack ja, denna Ranelid.

    ReplyDelete
  2. Visst är det kul med människor som är liksom "larger than life"... Vilka fler finns i Sverige? På rak arm kommer jag på Jan Guillou och Carola.

    Ska tilläggas att jag läst ett par av Ranelids böcker och tyckte om dem.

    ReplyDelete
  3. Han är gissningsvis lika dominerande i ett sällskap som Erik Lindegren eller Truman Capote kunde vara, även om Lindegren säkert hade mer självironi. Men för fyrtio år sen hade han inte verkat lika apart, han är en slags kvarleva eller eftersläntrare från en tid när litteratur hade den sortens prestige och författare inte behövde mäta sig med dokusåpastjärnor, rappare och idrottare.

    ReplyDelete