Gunillas korrekarta: så här borde det se ut!

NEW YORK Som ni kanske läst lägger Svenska Dagbladet i vinter ner sitt kontor i Bryssel. Jag tror inte att morgontidningarnas läsare/prenumeranter har fattat att tidningarna knappt har några "riktiga korrespondenter" kvar. För många måste det vara smått obegripligt att detta är det sista korrekontoret som SvD stänger, eftersom de knappast insett att bevakningen bygger på ett antal frilansjournalister med eller utan kontrakt.

Eller – som i SvD:s fall med Mellanöstern, f d Sovjetunionen och Latinamerika – från redaktionen i Stockholm.
Mina föräldrar – givetvis trogna SvD-prenumeranter sedan urminnes tider – tror mig till exempel inte när jag berättar att det inte längre finns någon Moskva-korrespondent, utan att den f d korren Jan Blomgren bevakar Ryssland och de forna Sovjet-republikerna från Mäster Samuelsgatan i Stockholm.

Det är också få, även i branschen, som tror mig när jag säger att exempelvs TT inte har något korrespondentkontor i Washington – men det har TT aldrig haft (vad jag vet, i alla fall inte i modern tid – eller sedan 80-talet).

Nå, nu ska jag inte påstå att allt var bättre förr. Och det är självklart så att tekniken möjliggör utrikesbevakning från Stockholm på ett vis som inte alls var möjligt tidigare.

Att mediernas utrikesmedarbetare ofta i praktiken har undermåliga villkor, som i vissa fall gör dem till rena statusproletärer (funkar bra så länge man är frisk och inte har barn; mindre bra annars) utan minsta anställningstrygghet och med högt risktagande är ju heller inte läsarnas och inte redaktionernas problem utan deras egna.
Det är andemeningen i denna text av SvD:s redaktionsledning, även om det inte är särskilt tydligt uttalat.
Tur att ni har mig som förklarar det åt er. Jag kan återkomma i ämnet, om någon är intresserad.
Men det är förstås ingen större skillnad härvidlag mellan utrikesjournalister och, säg, montörer i Detroits bilverkstäder (utom att de har ett starkare fack – säga vad man vill om Journalistförbundet, men utrikesmedarbetarna har nog aldrig varit deras starka sida). Det är ändå ett spännande och intressant liv vi lever.

Och vi är ju några som håller på trots allt. Som ni vet är jag numera med i Nätverket Korrespondenterna, som finns i: Helsingfors, Köpenhamn, Bremen, Amsterdam, London, Paris, Toscana, Nicosia/Mellanöstern, New Dehli, Tokyo, Rio de Janeiro och ... New York. Inom en snar framtid lär vi täcka in fler delar av världen. Fältet är ju öppet, bara att roffa åt sig exempelvis Bryssel (där 70 procent av Sveriges lagstiftning sker, som en EU-bevakande kollega till mig påpekade).

Jag har roat mig med att på kartan ovan markera de städer där jag tycker att ett korrenätverk värt namnet bör finnas. Oops, det blev 30 platser...
Förutom Korrespondenternas orter även: Oslo, Bryssel, Madrid, Belgrad, Moskva, Istanbul, Teheran, Dakar, Dar es Salaam, Johannesburg, Jakarta, Bangkok, Shanghai, Sydney, Buenos Aires, Bogotà, Mexico City och Los Angeles.
Man kan förstås tänka sig andra varianter, till exempel Peking istället för Shanghai, och Kairo, Caracas, Prag... Men nu fick det bli så här.

Någon kanske tycker att Washington borde finnas med på en aldrig så grovmaskig korrespondentkarta – men eftersom detta är min karta bestämmer jag att jag tar hand om både New York och Washington! ;-)

Uppdatering: För att vara tydlig vill jag gärna tillägga att det för min del får finnas precis hur många frilansjournalister och utrikeskorrespondenter som helst i New York, Washington DC, Boston, Philadelphia, Chicago...eller var som helst i USA. Gärna i ett och samma nätverk. Så föregående stycke är inte ett uttryck för rädsla för konkurrenter, utan bara för min ambition att ha koll på mer än bara New York (t ex Vita huset)..!

/Gunilla