.JPG)
Inom dags- och kvällstidningsvärlden finns idag en stark tro på maximal läsarinteraktion som självklar framgångsmodell för en modern tidning. Ju fler klick desto bättre. Längst kommentarsfält vinner. Själv tycker jag det är dags att vi frågar oss vad allt det här gör med skribenters lust och ork att skriva, och tänka, annat än det mest lättsmälta. Är det av godo när ledarskribenter drar sig för att skriva de texter de egentligen skulle vilja skriva, av rädsla för vad inboxen och kommentarsfältet ska bjuda på? Vad resulterar den där omhuldade fria debatten egentligen i?En sak är i alla fall säker. I ett medielandskap där bara de mest hårdhudade orkar fortsätta kommer många värdefulla röster att tystna – eller inte ens våga ta ton.
/Gunilla
Jag har noll sympati för Margret i den här frågan och det skrev jag också i ett mejl till Anna (inget svar än). Det har dessutom ingenting med kön att göra, lika litet som Gömdadrevet. Om man kommunicerar till sina läsare i högt tonläge att man föraktar dem, vissa av dem i alla fall, (eller kanske föraktar sårbarhet ö h t) och sen vägrar att ta debatten, så är det inte ett dugg märkligt att människor reagerar, Den här sortens journalistik handlar ju myclet om att "push the buttons", att få läsare att känna sig upprörda, attackerade, skyldiga eller förbannade - och andra läsare överlyckliga, skadeglada och beundrande, och medlen brukar det inte vara speciellt noga med. För att lyckas ska det ofta ill att proffstyckaren hugger på ett väldigt personligt plan mot personer som han/hon aldrig har träffat och inte vet ett dugg om. Tja, sådant läder ska sådan smörja ha...
ReplyDeleteMånga av de repliker Margret fått in - och som hon blev syrak på - tycks dessutom ha varit mer välformulerade än hennes egna rökrutemässiga haranger i Nöjesgudein och på hennes bloggar. Grow up, girl. SDS' artikel - och deras intervju med MA förra helgen - ger bilden av att det bara handlat om sexistiska påhopp och det är förstås precis den bild Margret och andra vill ge, men det är missvisande.
Hm, jag känner att jag inte vill ge mig in i Margret Atladottír-debatten (och jag uppfattade inte att Anna Hellstens artikel handlade om den mer än i en bisats). Inte för att jag inte håller med dig i sak, för det gör jag nog, utan för att jag tycker att den redan fått alldeles för stora proportioner.
ReplyDeleteAnledningen till att jag länkade till Annas text var att det finns ett på sina håll rätt hårt debattklimat på nätet även i de fall skribenterna är ute efter att provocera. Jag är själv glad att jag väldigt sällan råkar ut för det!
Nej, jag räknade inte med att du ville återuppliva den nu grundligt genomtröskade debatten kring Atladottir, även om det just nu är henne man tänker på först när nån söger "näthat" i alla fall om man har Sydan som hemmatidning. Isobel utlovade förresten på twitter ett försvar för näthatet - det låter intressant.
ReplyDeleteMen jag finner det skenheligt när den här sortens profilerade "tyckarkrönikörer" på kvällstidningar, gratitidningar och ledarsidor först öser ut texter som är hårt personfixerade - de *förutsätter personliga måltavlor* för att argumenten ska få driv, även om det är helt anonyma personer - och sedan ojar sig samma skribenter över att de får arga eller syrligt ifrågasättande inlägg i retur. Den sortens texter spelar ju idag oftast på förnågan att kränka och väcka aggression, det som står i fokus är inte argumenten utan den uppskruvade tonen och den yviga persona som skribenten projicerar. Så var det inte tidigare. Och då kommer det med en hel del jävligt obehagliga, ibland fascistoida känslor, eller helt sanslösa påhopp på människor som alla borde fatta inte kan svara.
Linda sKugge skrev ett par månader efter mordet på Anna Lindh, när skräcken för psykstörda männsikor var på topp, om att hon inte vågade åka hiss med sina barn därför att det bodde en del underliga människor i hennes kvarter och om jag träffar dem i hissen så kan de...hon skrev i en aggressivt föraktfull ton, och underbyggde därmed bilden av att alla som haft kontakt med vården var potentiella mördar. Den krönikan kan jag (som anhörig till en person som haft långvarigt vårdbehov) bara inte förlåta henne. Det var fruktansvärt kasst, men tyvärr typiskt! Och det här diskuteras inte alls på redaktionerna eftersom den typen av texter skapar uppmärksamhet och säljer; det är mitt intryck i alla fall.
Känns lite som en rolig artikel jag läste på Kultursidan i GT idag. Att kultursidan konstant blir kritiserad, den skriver för lite om böcker, för mycket, för lite om teater, för mycket...osv... Avslutningen är: Det är inte förrän kultursidan upphör att existera som den kommer att saknas och inte längre bespottas.
ReplyDeleteGott så, men ingenting är som bekant beständigt. Själv tycker jag att det är uppfriskande med kommentarer om det jag skriver oavsett om de är muntra eller beska, det betyder ju att jag skriver om något som berör.