Kamrat Guillou III

SvD i augusti, intervju med Jan Guillou om varför han skrev Ordens makt och vanmakt:

"Men också för att jag vill ge en annan bild av de där åren än mina jämnåriga som omvänt sig och nu berättar hur fåniga alla jävlar, inklusive de själva, en gång var men att de nu, tack och lov, blivit så kloka. Vi var inte fåniga! Vi var seriösa och hade utomordentligt rätt!"

På slutet av 60-talet var Guillou alltså inte bara ung och naiv, utan även seriös och inte fånig.

(Men som jag skrivit tycker jag att hans förklaringar om att han med sina KGB-kontakter var ute efter spänning och scoop är helt trovärdiga.)

Jan Helin kommenterar här, citat:

"Journalisthistorien är full av äregiriga 22-åringar som gjort tveksamma grejer för att få scoop. Då och då driver denna äregirighet till stordåd, som senare skulle bli fallet med Guillou. Mina skäl till denna uppfattning är två:

1. Expressens avslöjande är spännande på så sätt att Guillou bekräftar kontakt med KGB, men det är i övrigt så tunt i sakinnehållet att det knappast kan handla om vad som kan kallas en spion. Förklaringen om att detta snarare handlar om en ung reporter med glimrande ögon som får en inblick i det kalla krigets hetaste del är, mot bakgrund av vad som hittills är känt, faktiskt mer sannolikt. Naivt? Aningslöst? Utan tvekan. En iskall spion? Knappast."

Ulf Bjereld kommenterar också här, med intressant källkritik av Gunnar Ekberg.

/Gunilla