World Food Programme i Haiti

Apropå OmVärldens text som fått en hel del välförtjänt genomslag idag (i Aftonbladet och som första inslag i kvällens Aktuellt), om hur barn flögs från Ghana till Rom för ett PR-jippo.

Här kan ni ser det ser ut i den verkliga verkligheten, när skolbarn får World Food Programmes sojabönsgröt:

Då inte av några presidentfruar, utan av personalen på skolan. Jag tog den här bilden när jag och fotografen Kalle Melander reste i Haiti häromåret, delvis för att kolla in vad World Food Programme gör där.

Ledsen att bilden är tagen med sådant fågelperspektiv, men jag var inte där som fotograf utan reporter och tog bara ett snap shot...

Ett av Kalles foton från samma skolsal (som ligger i Cap Haïtien, staden på Haitis norra kust) var helt fantastiskt och cirka en miljon gånger bättre än mina. På det ber barnen bordsbön, och är som i trans. En väldigt stark bild. Ska se om jag kan hitta den på hans sajt, isåfall länkar jag. (Uppdatering: se nedan.)

Fotot föreställer ett av WFP:s reguljära skolmatsprogram, vars syfte är att barn a) alls ska komma till skolan, det vill säga att föräldrarna ska vilja skicka dit dem och b) bli så mätta att de orkar med dagen.

Detta är vad WFP gör dag ut och dag in runtom i hela världen, vilket de fullkomligt snurrat till genom att plötsligt göra reklam genom ett dyrt jippo med ministerfruar.

Fotona nedan kommer från den konvoj, som Kalle och jag fick följa med i. Det var en av de mest spännande och intressanta resor jag någonsin gjort!

WFP transporterade ris, kex, olja med mera 16 mil från huvudstaden Port-au-Prince till det översvämningsdrabbade Gonaïves, där människor då saknade allt. Sträckan låter inte lång, men tog en hel dag att färdas – på grund av usla vägar, som vållade flera punkteringar på de enorma fordonen och som delvis var översvämmade.

Vi drabbades inte av några överfall, men det är inte ovanligt att dessa konvojer rånas av machete-försedda ligor som kapar riset och säljer det på svarta marknaden. Därför skyddades konvojen av massor av brasilianska FN-soldater från Minustah. Den logistik som krävs för att se till att allt detta funkar är enorm.

Här är en ovanligt bra sträcka av vägen mellan Port au Prince och Gonaïves:

Vi kom fram och var alltså med om Haiti-delen av hela distributionskedjan – alltså först konvojen, sedan när förnödenheterna lastades om från lastbilarna till lagret, sedan när de kördes ut från lagret till ett av alla utlämningsställen i Gonaïves:

Människor köade i timmar för att få sin ranson av ris och olja. Tanken var att skildra rubbet, ända tills maten landade i grytor och på tallrikar – så vi hittade en familj som vi valde att följa till deras hem i slumkvarteren i Gonaïves, och som vi sedan återvänt till en gång. Marie-Jeanne och hennes barn!

Jag blev helt fascinerad av World Food Programmes verksamheter, både katastrofbiståndet till de översvämningsdrabbade och den reguljära skolmatsbespisningen, och ville förstås skriva reportage om detta. Och Kalle Melanders fotografier var verkligen riktigt bra, det hade kunnat bli ett finfint "så funkar det"-bildreportage.

Det var dock tyvärr helt omöjligt att sälja. Vi försökte med flera svenska magasin och dagstidningar, som jag trodde kunde vara intresserade – men ingen ville ha någon dokumentation om hur matdistribution kan fungera i fattiga länder.

Ingen var det minsta intresserad, det vill säga det var inte så att vi (ens) fick skambud som vi tackade nej till. Reportage från Haiti har generellt varit väldigt svåra att sälja, även om vi fått in en del material i bland annat Amnesty Press (om olika val).

Det var lika omöjligt att sälja reportage om vad som hände i sjukhustälten som Läkare utan Gränser satt upp utanför Gonaïves, eller flyktinglägret för hemlösa som Lions satt upp, eller det barnhem som en äldre fransyska drivit där i decennier. Våra reportage var förstås tänkta att handla mer om de människor vi mötte än om de västerländska organisationer som fanns på plats.

Vi fick så småningom in ett par tusenlappar på att sälja ett reportage till Latinamerika-bulletinen om "att leva på marginalen", som handlade om familjen i Gonaïves. Det tänkte åtminstone kostnaden för bilhyra och tolk – men det handlar alltså inte om mat eller World Food Programme, och det gjordes på en senare resa.

World Food Programme har allmänt ett tämligen gott rykte, till skillnad från många andra FN-organ. Det anses vara oförstört av korruption, ha ett gott ledarskap, och jobba effektivt i det tysta.

När jag nu läser att WFP ställt till med ett fånigt och väldigt kostsamt jippo i samband med G20-mötet i Rom inser jag att somliga personer där måste ha oerhört dåligt omdöme.

Men jag tänker också att de måste vara tämligen desperata, för att det är svårt eller omöjligt att få ut information om vad de faktiskt gör på fältet. Desperation föder tydligen dåliga och dyra idéer.

"Fruktansvärt, absurt och vansinnigt", säger till exempel Sidas chef för humanitär verksamhet i Aftonbladet idag.

Redaktionella reportage är så svåra att få ut att många biståndsorganisationer och FN-organ i regel litar till egna filmare och journalister för dokumentation (däremot inte, antar jag, kritik om det finns skäl för sådan, eller information som kan vara politiskt känslig).

Kanske kunde World Food Programme ha använt en promille av de 3,2 miljonerna till att låta en duktig dokumentärfilmare följa med på fältet, istället för det idiotiska evenemanget som nu ger dem rejält dålig badwill. Fast det har de säkert redan gjort flera gånger.

Själv har jag knappt rest i Stora Världen alls på ett par år, i synnerhet inte i utvecklingsländer. Det är för frustrerande att ha aktuellt och spännande stoff till massor av intressanta reportage, och inte få ut några – och för kostsamt att göra den ena reportageresan efter den andra, vars enda resultat blir att jag personligen får intressanta upplevelser och kan skriva ett och annat blogginlägg. Synd, tycker jag, men så ser den krassa verkligheten ut!

Ändå kan jag inte låta bli att klura på att jag gärna skulle vilja resa tillbaka till Gonaïves – för att se hur det gått för Marie-Jeanne och hennes barn, och till skolan i Cap Haïtien...

Uppdatering: Kalles fantastiska foton på barnen som ber bordsbön när de fått sin gröt finns på hans hemsida, i svartvitt! Gå till: http://www.karlmelander.com. Klicka på "Stories". Klicka på "Haiti 2004–2006". Gå till den sjunde bilden genom att klicka på pilen i högerkant. Nu!

/Gunilla