Det här får ni inte heller missa: Martin Gelins pedagogiska och initierade artikel i Fokus om varför den amerikanska senaten är en sådan bromskloss i många politiska frågor.
/Gunilla
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
I am an independent, traveling freelance journalist with New York and Stockholm as my bases. I write about politics, human rights, business, culture, environment, food – and whatever other news and news feature stories I can pitch. This is my diary. /Gunilla Kinn (All texts and pictures protected under Swedish copyright laws.)
Det är så klart bisarrt att något sådant som filibusterpratandet har blivit en godkänd del av spelet i senaten - så godkänd att det omgärdats med regler (60-mannagränsen för att bryta och tvinga fram en omröstning).
ReplyDeleteMånga amerikaner hatar politiska partier, men om det inte hade uppstått några stabila partier hade senaten blivit en mycket värre broms än den ibland är. Det finns de som hävdar att just det var författningsfädernas tanke, att den federala makten skulle bakbindas och göras oduglig genom konstitutionen så att allt kunde avgöras ute i delstaterna där det bloody well hörde hemma.
Dessutom behöver protesterande senatorer inte ens ställa sig upp och tala - det räcker faktiskt med att till talmannen överlämna en deklaration att "We are filibustering", backad av minst 40 senatorer för att blockera ett lagförslag (hittade denna juvel på Wikipedia som har en välinformerad artikel). Somliga vill tydligen att man ska återgå till det gamla kravet på att det verkligen *ska* oreras non stop i flera dygn. Huvaligen!
ReplyDeleteÄven om WP inte säger något bestämt så får man intrycket att bruket av filibustervapnet har ökat sedan 1990. Antalet brutna filibusters (genom 60-rösters majoritet) har stigit brant under denna tid och under delar av perioden har det ju inte funnits någon stabil majoritet som kunnat fälla ett hot om långprat.