Klimatmötet blev som avslagen julmust

NEW YORK Hm, bidde det ens en tumme? Ska kolla på nätet, har inte hunnit läsa ikapp de senaste timmarna. (Fast annars har jag följt både Detroit och Köpenhamn i realtid på sistone; och Orlando, förstås.)

Texten nedan skrev jag i söndags, för Veckans Eko/Ekolådan. Det är alltid lite vanskligt att skriva om nyhetsföreteelser i medier som inte är minut- eller åtminstone dags-nyhetiga, men jag tycker att den höll ganska bra veckan igenom (fast jag stack väl inte ut hakan direkt).

Det var tyvärr den enda texten inför klimatmötet jag lyckades få i uppdrag att skriva, annars finns det ju en hel del amerikanska vinklar på detsamma.

/Gunilla
(som kommer att mellanlanda en timme på Kastrup imorgon)



Till Ekolådan, skriven den 13 december

Denna vecka anländer miljöministrar och statsöverhuvuden till Köpenhamn för att avsluta FN:s 15:e klimatkonferens. Frågan är om avtalet blir något att hänga i granen, eller om det blir som avslagen julmust.

Tanken var att årets klimatmöte skulle ge en ambitiös uppdatering av Kyoto-protokollet från 1997, och att fler länder skulle förbinda sig till mer. Men under hösten blev det uppenbart att COP15, som konferensen kallas internt, kanske inte skulle bli någon stor framgång för internationellt miljösamarbete.
Dilemmat blommade ut vid FN:s toppmöte i New York i september. Både USA:s president Barack Obama och hans kinesiske kollega Hu Jintao talade då vackert om vikten av att tänka på framtida generationer genom att begränsa koldioxidutsläppen. Men ingen av dem kom med konkreta löften. Det blev uppenbart att USA och Kina – som lurpassar på varandra vad gäller klimatförhandlingar – fortsatt skulle bli svåra att få med. Samtidigt är de de viktigaste, eftersom de står för 40 procent (omkring 20 procent vardera) av världens utsläpp.
Hösten fortsatte med motigheter för de tjänstemän som förhandlat inför Köpenhamnskonferensen. Målet, om någon missat det, är att komma överens om hur mycket koldioxidutsläppen ska begränsas – och vad de olika länderna ska ta ansvar för.
EU-länderna har förbundit sig att minska sina utsläpp med 20 procent till 2020 (jämfört med 1990) medan USA – som ej signerat Kyoto-protokollet – ligger på 3–4 %. FN:s klimatforskarpanel IPCC gissar att utfallet totalt sett nu blir 8–12 %, men att det skulle behövas en minskning med 25–40 % för att ge resultat.
COP15 är fullt av aktivister, lobbyister, forskare och andra som vill påverka – som företrädare för ursprungsbefolkningar, redan direkt drabbade av temperaturväxlingar.
Utvecklingsländernas representanter vädjar om att de rikare måste ta hänsyn till deras behov – men här finns skilda intressen mellan halvindustrialiserade Kina, Indien och Brasilien, och fattiga (afrikanska) stater. Troligen kommer avtalet att innehålla satsningar på klimatbistånd.
Med 192 stater som förhandlar är något annat än en urvattnad kompromiss knappast möjlig. Den djupa lågkonjunktur som världen befinner sig i har bidragit till att klimatfrågorna fått minskad prioritet, och det breda, folkliga tryck som Fredrik Reinfeldt säger sig känna stöd av märker få andra statsöverhuvuden.
USA:s kongress har prioriterat sjukförsäkringsreformer framför klimatfrågor. Barack Obama må ha en helt annan medvetenhet om de senare än sin företrädare – men är bakbunden av senaten, där en majoritet inte vill se några avtal som begränsar amerikansk industri.
Trots allt tar de flesta i Köpenhamn det som ett gott tecken att Obama dyker upp på fredag. Hans närvaro skapar ett extra tryck på alla förhandlare att komma överens om något som åtminstone kan kallas en framgång. Sedan börjar arbetet med nästa miljömöte.
Gunilla Kinn

Konferensens egen hemsida: http://en.cop15.dk