Mitt hus med i Stjärnkockarna

NEW YORK Det är så roligt att från Harlem kunna följa med i svenska medier och diskussionsfrågor i realtid! Med vinter-OS fungerade det knappt alls, för SVT:s sändningsrättigheter räckte inte till att släppa ut SVT Play till amerikanska uppkopplingar, så där fick jag nöja mig med Radiosporten.
Men att kunna följa nyheter, debattprogram, dokumentärer, talkshows och mycket annat är så fantastiskt – inte minst för att det innebär att jag inte behöver känna mig som ett ufo när jag dimper ner i Stockholm, utan har bra koll även på inhemska s k snackisar.

Denna vecka har jag exempelvis sett alla tre avsnitt av TV3:s Stjärnkockarna, kort tid efter att de sänts i TV. (Har twittrat lite om det genom mitt mat-twitterflöde, se twitter.com/gunillicious och #stjärnkockarna.)
Det är väl ingen direkt brist på vare sig kändislek- eller mat-program, och TV3 är alltid TV3 – men även om jag har vissa invändningar tycker jag att Stjärnkockarna på det stora hela taget är ett bra format, med både skoj och substans.

Eller skoj... Det är ju blodigt allvar, och jag är djupt imponerad av de modiga personer som ställer upp. När jag gick en kurs på Culinary Institute of America (se Gourmet vilket-nummer-det-nu-var-häromåret) avslutade vi med matlagning under liknande betingelser, men då hade vi nog lite mer tid på oss (fast det där med 35 minuter kan väl bara gälla den ihopklippta versionen?), hade blott en enmansjury och slapp TV-kameror och offentlighet...

Extra kul att kolla blir det förstås för att jag känner halva juryn i Stjärnkockarna (är dock inte närmare bekant med någon av de tävlande).

Igår, när det tredje avsnittet sändes, dök mitt stiliga hus upp i rutan (se bilden)! Närmare bestämt när Philip Diklev och Peter Swartling travade runt i Gamla stan och diskuterade konceptet "svenska köttbullar".
Ändå sedan jag såg programmet har jag känt ett starkt sug efter järpar, köttbullar eller pannbiffar med någon god kryddning och rårörda lingon (mer om detta i nästa inlägg, kanske).

/Gunilla