Haiti-resa på g

NEW YORK Som det ser ut nu ska jag fara iväg till Haiti i mitten av maj, på åtminstone en vecka.

Jag har förstås velat åka dit ända sedan den 12 januari, men jag har inte haft ett korvöre över till minsta resa. Har fullt upp med Manhattanhyror och alla räkningar, och har knappt kunnat fara ens på utflykt till Philadelphia eller Long Island eller andra resmål nästgårds sedan ... december 2008, det var nog den senaste rejäla reportageresan (till Kalifornien).

Jo, jag har kunnat fara just till Philadelphia, och till Washington – i vetskap om att jag får tillbaka de utläggen från uppdragsgivare.
Men annars har våren i stort i det närmaste inneburit totalt utgiftsstopp, noll kläder/skor/hårklippningar/träning eller andra personliga utgifter; noll böcker, noll apparater eller kamerabatterier och annat som vore fint att ha i firman.
Värst var det när jag tvingades sno toalettpapper på Waldorf Astoria, hehe. Eller dammsuga lägenheten i jakt på mynt till ett $5-telefonkort. Till och med myntomaterna i tvättstugan i källaren har framstått som alltför kostsamma under våren, hehe. För att inte tala om bläckpatroner, ett helt omöjligt inköp.

Fast det går absolut ingen nöd på mig! Jag har ju födgeni, och dessutom skafferiet och frysen fulla av godsaker – och så fort det rullar in lite pengar på något konto brukar jag alltid hitta ett sätt att leva ut fattiggourmeten i mig.

Jag skriver inte alls detta för att beklaga mig, för jag sysslar ju med detta helt frivilligt och bor alldeles för lyxigt. Jag skriver detta mest för att jag märker att det finns många i branschen (exempel här) som inte verkar veta hur lågkonjunktur, strukturomvandling och annat elände påverkar mina och mina kollegers inkomster (vilket dock inte på minsta sätt har att göra med valet att utföra detta uppdrag).
Senast idag hade jag en Stockholms-redaktör på telefon, som inte hade en aning om hur mycket inköpen från hans egen redaktion minskat de senaste två åren. Han bara gapade (tror jag) när jag nämnde det (minst 85 procent).

Jag skriver det också för att förklara varför jag inte kommit iväg till Haiti än, för det är det många som undrat under våren. Och hade jag levt på vatten och bröd hela våren, och låtit bli att hänga på Manhattans barer och krogar när jag kunnat, så hade jag förstås kunnat skrapa ihop till en flygbiljett mycket tidigare.

Sanningen är att min firma kommer att visa på plus för första gången i år först senare i veckan, när jag fakturerat för ett stort reportage jag jobbar med just nu (om sjukvårdsförsäkringsreformen och arbetsmarknaden – seriöst värre, för dem som betvivlar min seriositet!) och ett dito porträtt som delvis handlar om Haiti.

Dessutom har jag fått ungefär lika många beställningar på jobb under april som under första kvartalet sammanlagt. Så det är äntligen en del pengar på gång framöver, för en gångs skull – och det är dem jag kommer att fara till Haiti för (och så ska jag äntligen klippa håret! och skicka bort tvätten! och betala en skuld till en kompis som hjälpte mig med februarihyran!).

Vad gäller Haiti-tillvaron handlar det inte bara om att köpa flygbiljett och hotell, som i sig är halvdyrt – utan också om att vissa grejer är svåra att göra där utan att anlita en fixare/chaufför/tolk. Kolleger som varit i Port-au-Prince nyligen har betalat $150–300 per dag för detta, plus (dyr) bensin.
Det går förstås att hitta personer som kostar mindre att anlita, men det är inte enkelt om man vill ha duktiga fixare (det finns gott om stollar i Haiti, åtminstone är det de som dras till oss dumma utländska journalister, eller i alla fall dem som brukar dras till mig).
Det går förstås också att göra jobb som inte kräver någon fixare alls – men vill man ta sig någonstans är det inte helt enkelt att klara sig utan hjälp.
Under mina tidigare Haiti-resor har jag löst det med en kombination av lågpris-fixare (stollarna) och genom att snylta på andras insatser (exempelvis Newsweeks, när jag gled omkring i Port-au-Prince och hängde på ett ungdomsfängelse och lite annat smått och gott tillsammans med Paolo Pellegrin). Vi får se hur det blir denna gång, men jag hoppas verkligen att jag kommer iväg!

Vad gäller att sälja jobb gör jag mig inga som helst illusioner. Det har aldrig varit lätt att sälja Haiti-jobb (under de fyra reportageresor jag gjort hittills) och jag är inte dummare än att jag begriper att de flesta redaktioner antingen skickar sina egna medarbetare, eller tycker att Haiti fått nog med uppmärksamhet på ett tag nu. Men jag åker nog ändå, för min egen skull.

Kommer att blogga mer om Haiti-planeringen framöver, förstås. Nu gäller det att hitta berättelser som inte alla redan läst..!

/Gunilla