Besök i byn Santo 5

NEW YORK Jag har en hel del så kallade genre-bilder från Port-au-Prince, det vill säga fotografier med allmänna motiv som inte hör ihop med något specifikt, insålt reportage – och då har jag en tendens att slarva med att skriva ner namn på precis alla människor jag fotograferar.

Det är en kardinaldygd att alltid ta namn på alla avporträtterade – men dessvärre blir det inte alltid av. Tar man fram en kamera i ett land som Haiti är man genast omgiven av massvis av busiga och nyfikna barn, och man har fullt sjå att skoja med dem, fotografera dem, visa dem kamerans skärm, låta dem låna kameran etc.
Att dessutom leta upp föräldrar och någon som kan tolka/skriva för att få med alla namn, när chansen att bilderna alls kommer att publiceras ändå är minimal – nja... Det blir inte av.
Fast mitt största problem är inte att ta namn, utan att sedan hålla reda på var jag skrivit ner dem, eller var på bandspelaren namnen lästs in... Och vad gäller just detta bybesök handlade det mest om tidsbrist – jag visste att en person väntade på att ta mig tillbaka till sta'n innan det blev mörkt.

Barnen på bilden bor i alla fall i byn Santo 5, en bit utanför Port-au-Prince. Jag har vissa planer på att flytta in i ett visst hus där en kort tid, eftersom jag känner just dessa ungars grannar... Så det vore lätt att ta reda på vad de heter!

I samband med jordbävningen i januari ville donatorerna i vissa amerikanska församlingar ge pengar till husbyggen i detta område – som inte är ett av de mest drabbade områdena, men som ni kan ana är fattigt. Rejäla hus är det absolut bästa man kan bekosta i Haiti just nu. Både regn- och orkansäsongen har börjat, och de närmaste månaderna kommer det inte att bli roligt att bo i de haitiska flyktinglägren... Särskilt inte för dem som ännu inte ens har ordentliga tält, utan bor under uppspända skynken och presenningar.

Kruxet, förutom allmän tröghet i att komma igång med den långsiktiga återuppbyggnaden och oklar ansvarsfördelning mellan den haitiska regeringen och FN samt andra internationella aktörer, är: tomter och markrätter. Det får jag återkomma till någon annan gång.

Men 6 000 dollar från amerikanska givare räckte till det prima huset nedan, som på några veckor byggdes upp på en tomt i Santo 5 som hade en klar ägare.
Framför huset ser ni de unga murarna, som lärt sig massor av att bygga detta hus och gärna vill mura fler. De som ska bo i huset får själva fixa fasadputs och målarfärg. Jämför denna kåk med skjulen på bilden ovan (de ligger alldeles intill varandra).

Kanske återkommer jag med namnen på de stolta murarna!

/Gunilla