I hopp om en lidnersk knäpp

STOCKHOLM Vid midnatt stod jag vid poeten Bengt Lidners grav på Adolf Fredriks kyrkogård. Idag är nämligen hans dödsdag – eller rättare sagt, han dog natten mellan den 3 och 4 januari 1793, blott 36 år gammal.

Carl Michael Bellman skrev bland annat denna dikt, för att få ihop pengar till Lidners familjs begravningskostnader:

Skalderna ha sällan råd
Att en bror i grafven sänka,
Knappt till svepningen en våd,
Mindre facklorna som blänka:
Visen ömhet, visen nåd
Mot poeten Lidners änka.

Har fått höra några av Bengt Lidners brev till fordringsägare och textbeställare, vilka av olika skäl känns relevanta i mitt liv just nu. Underbara, svulstiga, romantiska formuleringar (och ibland påverkade av Lidners mytomani)!

Här är ett utdrag ur ett av hans oftast väldigt långa epos:

Midnatten

I käre vålnader af mina forna vänner,
Omgifven mig, och sjung, du ömma näktergal!
Ur molnen, måne, bryt! Jag gråter och jag känner
I enslighetens djupa dal.

Och, känslor, som så mildt förljufven all er smärta.
Och, midnatt, som så ömt mot klagans suckar tar,
Förtjusen I min sång! - Min lyra och mitt hjerta
Jag ej ju länge helgat har.

Fler dikter av Bengt Lidner och mer om hans ofta dramatiska liv kan ni läsa på en hemsida upprättad av den fenomenale initiativtagaren till det nattliga kyrkogårdsbesöket: Lars Lundquist.

Åter till saltgruvan; hoppas på inspiration eller någon slags lidnersk knäpp – det vill säga ett plötsligt förhöjande av min intellektuella förmåga.

Bloggar mer så snart jag hinner; bland annat ska ni få se bilder från en katolsk söndagsmässa i Port-au-Prince jag bevistade i december.

/Gunilla