18 October 2011

Journalistik med och utan handklovar


Foto: Åsa Linderborg/Aftonbladet Kultur

STOCKHOLM Jag är ingen aktivisttyp och deltar av princip sällan eller aldrig i politiska och aktivistiska aktioner – men undantaget är när det handlar om journalistik och därtill relaterade frågor, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.
Idag på förmiddagen deltog jag i aktionen Journalisternas solidariska fängelseaktion genom att ”kedja fast” mig utanför Kronobergshäktet i Stockholm. Jag kunde när som helst ta loss kedjorna själv och vandra bort om jag hade velat, men det var faktiskt ändå ganska obehagligt att sitta med trånga handklovar om handlederna.

Jag valde att tillbringa aktionstiden med att försöka skriva så gott det gick, trots kedjor och handklovar. Dels för att det kändes symboliskt i allmänhet, dels för att det kändes bra att skriva just den texten (som handlar om hur unga armeniska kvinnor och flickor tillfångatogs och rövades bort som tjänstehjon och sexslavar efter folkmordet i Armenien 1915, mer om det senare) just så.

Mer än så här hinner jag just nu inte skriva om aktionen, eftersom jag är på väg till Varberg (av alla ställen). Men jag rekommenderar er som läsning denna bloggtext av frilansjournalisten Fredrik Quistbergh om aktionen som stöd för (frilans)journalistik på fältet. Citat:
”...trots att de frilansjournalister som försöker göra journalistik fyller en viktig funktion är arbetsvillkoren usla.

De flesta frilansjournalister har mycket sämre skydd ute på fältet än sina fast anställda kollegor. Svenska TV-bolag anlitar exempelvis privata företag för att ta hand om säkerhetsfrågan för sina anställda. Nyhetsteamen kan ha välutbildade livvakter under dygnets alla timmar när de är ute på uppdrag. Men när samma bolag anlitar frilansare är de inte lika nogräknade med säkerhetsfrågan. Det är något frilansjournalisten får fixa på egen hand.

Frilansjournalisternas får, i princip utan undantag, aldrig betalt för det jobb de lägger ner. Det finns minimirekommendationer som chefer, redaktörer eller andra beställare skulle kunna följa. Men för ett journalistiskt jobb som tar mer än ett par dagar att göra finns det ingen som kommer i närheten av att betala enligt rekommendationerna.

Frilansjournalister får också förbereda sig på idéstöld, skambud eller erbjudande om att jobba på spekulation.”

(– – –) [Läs gärna det långa exempel jag klippt bort här, om frilansjournalister v s golvläggare. /GK]

”Men om nu frilansjournalisterna har så usla villkor och blir så illa behandlade, varför fortsätta? Varför inte söka en trygg anställning eller byta yrke? Jag kan bara svara för mig själv. Och jag tycker det är viktigt med journalistik. Möta människor, rikta ficklampan mot världens ljusskygga platser och andra skumma företeelser. Det är ingenting som jag har råd att göra hela tiden. Men någon eller några gånger per arbetsår försöker jag skapa utrymme för egna journalistiska projekt. Men då förutsättningarna hela tiden försämras vet jag inte hur det blir i framtiden.

En sak är jag dock säker på. Världen behöver fler journalister som Martin Schibbye, Johan Persson och Dawit Isaak. Journalister som trots usla arbetsvillkor tycker det är så viktigt med journalistik att de är villiga att sätta sin egen säkerhet på spel. Men ska de verkligen behöva riskera livet eller flera år i fängelse? Ministrar, chefer, redaktörer och andra med makt och inflytande borde förbättra situationen och möjligheterna att bedriva journalistik. Om det inte sker någon positiv utveckling finns lär vi se ännu mindre journalistik i framtiden.”



Gunilla

No comments:

Post a Comment