Porträtt av Nils Horner

Denna text skrev jag sommaren 2011, på uppdrag av ett magasin som Sveriges Radio producerade för att fästa uppmärksamhet på några av sina stjärnor. Jag fick hedersuppdraget (tack, Alfred Skogberg!) att porträttera Nils Horner. 
Det framgår inte av texten, men jag hade träffat Nils många gånger i New York och Stockholm och han var en av mina stora idoler och journalistiska förebilder.  Jag hoppas att han nu blir ihågkommen inte bara som en lysande radioreporter, utan även som den inbitne frilansjournalist han alltid var.
Jag trodde nog att Nils Horner var odödlig, eller att han åtminstone hade nio liv. Men det var nog just det han hade (han hade hamnat i många farliga situationer genom åren, även om han sällan gjorde något väsen av dem) och till sist tog det nionde slut.

Han har Sveriges Radios största bevakningsområde och pendlar till nyhetsintensiva länder som Burma, Japan, Afghanistan och Pakistan. Nils Horner älskar att vara journalist och få berätta om de människor han möter i världen – och mest av allt gillar han att rapportera från regimförändringar.

– En månad efter jordbävningen i Fukushima kom vi in i en by norr om Tokyo, som låg i en zon där alla skulle ha evakuerats. Där mötte vi en kvinna som inte hade velat lämna sina hundar och sina sjukliga föräldrar, och en bonde som valt att stanna kvar med sina hästar. Det var gripande möten!
Det fem minuter långa reportaget om japanska Tomoko, hennes hundar och de andra som vägrat låta sig evakueras i Tohuku-regionen sändes i P1 Morgon i april – ett exempel på de ljudliga bilder från Asien, som radiolyssnarna får av Nils Horner.
Andra gånger låter han oss möta pakistanska familjer som drabbats av översvämningar, demonstrerande munkar i Burma eller  australiensiska brandmän som tampas med skogsbränder.
– Jag tycker det är roligt att berätta och förmedla saker som händer, säger han.
– Jag gör inte så ofta intervjuer med makthavare, utan helst med vanliga människor. Det är roligare, och det blir bättre radiojournalistik. Men att enbart intervjua ”mannen på gatan” blir fel. Jag letar efter såväl folk i slumområden som professorer, båda kan ha intressanta historier.
Det har varit ett intensivt nyhetsår för Sveriges Radios Asien-korrespondent Nils Horner, som förutom jordbävningskatastrofen var med och bevakade ”den arabiska våren” på plats.
På papperet är han stationerad i Bangkok. Men i praktiken är han ständigt på resande fot, och far från det ena uppdraget till det andra – med bandspelare, mikrofon, dator och sändningsutrustning i högsta hugg.
Under resan till Fukushima fick han komplettera bagaget med en Geiger-mätare, för att se till att han inte rörde sig i områden med för hög strålning. Resorna innebär ofta strapatser – som att sova på golvet till en offentlig toalett, som Nils Horner fick göra i Japan – och att röra sig i extremt osäkra områden, som i Bagdad, Kabul och Rangoon där varje steg kräver noggranna säkerhetsöverväganden.
Till Tokyo hade han krånglat sig med flyg från Bahrain på Arabiska halvön, där han hade vistats en tid för att bevaka upproren mot regimen. Dessförinnan var han och ett par Sveriges Radio-kolleger flera veckor i Egypten, för att rapportera om de medborgardemonstrationer som ledde till president Mubaraks fall.
– För en journalist är regimförändringar givande att vara med om och bevaka, när hela samhällsutvecklingen står och väger. Det är oerhört roligt!
Nils Horner ser nöjd ut vid minnet av myllret av människor i Kairo, tacksamt för en reporter.
– Det är ju bara att sticka ut mikrofonen, så är det folk som skrattar och gråter! säger han belåtet.
– Radio är ett bra medium för att bidra till en djupare förståelse och samtidigt förmedla känslor.
Nils Horner gillar inte att bli intervjuad och stå i centrum som person. Hans ödmjuka framtoning och sakliga rapportering har dock gjort honom till en av Sveriges mest respekterade, beundrade journalister. När det hänt något viktigt i Afghanistan, Pakistan, Indonesien eller Burma dröjer det inte länge innan Horners röst hörs i etern.
– När jag var liten ville jag bli journalist eller diplomat. Det var de enda logiska yrkesvalen, berättar han när vi ses i Stockholm, i Radiohusets park.
– Nu har jag svårt att se mig själv i någon annan roll än som journalist.
Vägen till yrket började på Västgötademokraten och Borås Tidning, där Nils Horner fick in en fot som tonåring. Efter gymnasiet gjorde han lumpen på Värnpliktsnytt. (Tidningen lades ner av försvarsmakten häromåret, men var länge plantskola för reportrar och fotografer.) Därefter studerade han nationalekonomi och statsvetenskap och blev så riksdagsreporter för nyhetsbyrån FLT, Förenade Landsortstidningar.
Världen lockade, och Nils Horner drog till först London och sedan New York. Där blev han USA-stringer – frilansande korrespondent – för FLT, men gjorde också reportageresor till Haiti, Kuba, Indien, Burma och Kambodja.
Så började han resa till Balkan, där han fick något av ett genombrott som utrikesreporter. Våren 2000 fick lyssnarna följa med när Nils Horner under sex minuter – extremt lång tid i radio – i Kvart i sex-ekot fick rapportera om Slobodan Milosevics fall, direkt från Belgrad.
Sedan dess har Nils Horner rykte om sig att alltid lyckas vara på plats vid dramatiska nyhetsskeenden. Handlar det om tur eller god tajmning? Nja, mer om envist tålamod, tycker han själv.
– Det var inte så att jag bara ramlade in i Belgrad. Snarare var det målmedvetet arbete, till exempel med att skaffa visum. Jag var ju frilansjournalist då och hade friheten att vistas länge i området, berättar han.
– En gång fick jag vända vid den serbiska gränsen och åka tillbaka till New York, eftersom en tullgubbe stämplade mitt visum med ”ogiltigt”. Det var med ett stort mått envishet som jag tog mig tillbaka till Serbien igen – det var ju den stora storyn i världen då.
Fast visst gäller det för en utrikeskorrespondent att lyckas vara på plats i skarpa nyhetslägen.
– Det ingår i mitt jobb att komma iväg snabbt, ”att ha väskan packad” både praktiskt och mentalt, säger Nils Horner.
– Det är klart att jag gillar att vara först – när allt är fräscht och det finns stor dramatik och efterfrågan på material. Men det är också kul att komma tillbaka och följa upp nyhetsrapporteringen, när det är lugnare.
Pakistan är ett av de länder han ofta får åka till med kort varsel.  Redan dagen efter att det blev känt att Usama bin Ladin dödats av en USA-styrka i maj kom han till staden Abbottabad där det skedde. Då gäller det ha psykisk beredskap för att börja jobba direkt – och att ha upparbetade kontakter med tolkar och chaufförer.
Planeringen för Nils Horner och hans korrekolleger sker i samråd med redaktörerna hemma, främst utrikesredaktionen på Ekot. Nyhetssändningarna har högsta prioritet, därefter inslag till aktualitetsprogram som Studio Ett, Godmorgon världen och P4 Extra. I mån av tid gör korrespondenterna även inslag till radions övriga program – korta reportage och lite längre dokumentärer.
Med 17 anställda och frilansande korrespondenter – baserade runtom i världen eller i Stockholm – har Sveriges Radio mest ambitiös utrikesbevakning av de svenska mediebolagen.
– Ja, men med det följer också ett ansvar, påpekar Nils Horner som gillar att arbeta just med radio ”i allmänhetens tjänst”.
– I Sveriges Radio är det viktigt med saklighet och folkbildning. Vi ska berätta om det som inte alla andra gör, som när vi åker till Filippinerna eller Nepal även när det som sker där inte är dagens huvudnyhet.
På somrarna passar Nils Horner på att arbeta några veckor i Stockholm, ofta som producent på Studio Ett – därav mötet utanför Radiohuset.
– Jag tycker det är kul att vara i Sverige på sommaren. Det blir som en ”intensivkurs i det svenska samhället”, för mig är ju redaktionsmötena exotiska.
Nils Horner är också känd för sin nyfikenhet på ny teknik och används som Sveriges Radios försökskanin. Med hjälp av en satellitterminal kan han sända med god ljudkvalitet från nästan vilken plats som helst på jorden. Som Studio Ett direkt från Kabul (vilket han gjorde redan 2001).
– Då får jag vara programledare, producent, ljudtekniker och programassistent i ett. Det är ansträngande, men väldigt roligt! säger han.
– Tekniken har gjort jobbet enklare på många sätt. Stressen har minskat, eftersom man inte är beroende av täckning med mobiltelefonen när man kan sända via satellit. Men utvecklingen går så fort att det är svårt att hänga med allt som händer. Det är spännande, lite förvirrande och kul.
Vad har du för förhoppningar inför det kommande nyhetsåret?
– Att få rapportera från fler regimförändringar! [Här lyser det verkligen ur Nils Horners ögon.] Det vore också kul att få rapportera om demokratisering och ökad tolerans i Afghanistan och Pakistan, säger han.
– Att jobba för radion är som att ha en stor, vit duk som man kan måla vad man vill på. Det kvittar hur mycket man jobbar – berättelserna tar ju aldrig slut.
Gunilla Kinn


Nils Horner om...
... att rätt få lyssnare tror att korrespondentyrket är särskilt glamouröst
”Nej, de hör ju man klafsar omkring i flyktingläger och besöker bestrålade zoner. Snarare är folk som hör inslagen bekymrade!”


... om myten om ”Asiens århundrade”
”Jag börjar nästan tro på den myten själv. Det är lätt att bli imponerad över de ekonomiska framsteg som gjorts i länder som Kina och Indien. Men det är viktigt att även påminna om de problem som finns med vanstyre, korruption och ojämn inkomstfördelning i de flesta asiatiska länder.”

... om en särskild utmaning med jobbet
”Jag tycker att det är spännande att punktera myter. Som att ”Indien marscherar snabbt mot att bli en ekonomisk supermakt”, medan landet i själva verket har enorma problem med fattigdom och analfabetism.”

... länder han inte varit i, men gärna skulle vilja rapportera från
”Nya Zeeland och Nordkorea! Jag är orolig för att vi missar en viktig story i Nordkorea. Vi vet inte alls omfattningen av övergrepp på oskyldiga människor, till exempel dissidenternas familjer, i lägren där.”

... hur han kopplar av efter arbetet
”Jag försöker att göra något roligt när jag reser, så att det inte bara blir jobb. Som att gå på museum när jag ändå är i Singapore, att titta på buddhistiska skulpturer – jo, det finns faktiskt sådana – när jag är i Pakistan, eller att gå på konsert i Operahuset när jag är i Sydney.”


Nils Horner om sina favoritresmål

Japan: ”Det är alltid jättekul att komma dit! Japanernas agerande efter jordbävningen var imponerande.”

Indien: ”Mångfald, färgsprakande; demokrati – trots alla problem.”

Afghanistan: ”Intressant kultur med mycket musik; tacksamt för en radiojournalist eftersom människorna är villiga att berätta om sina liv.”

Pakistan: ”Rent journalistiskt en favorit, för här finns alltid stories.”


Skrivet om Nils Horner

”Händelserna i Burma har fått Nils Horner att åka från sin positioneringsort Bangkok för att bevaka inifrån Burma, från Rangoon. Resultatet är ett gäng enastående nyhetsrapporter från gatorna, som ger närvaro, information och nerv som få andra medier i världen (vågar jag påstå) lyckas med. För oss som sitter klistrade vid händelseutvecklingen är Nils Horner den allra bästa nyhetskällan.”

Mediebevakaren Olle Lidbom på bloggen Vassa Eggen, september 2007

”Han låter så snäll och vänlig men har väl inte sedan han rivstartade med tsunamin 2004 gjort annat än farit hela Asien runt i katastrofernas spår. Glamourfaktorn är noll. Horners oförtrutna lugn, goda humör och noggrannhet bland ruiner och fattiglappar är hundra.”

Kulturjournalisten Nina Lekander på Expressens radio-blogg, februari 2009