Popcorn-byttor – ¿que? Vilka är Hillary-kramarna?

Jag gillar Andreas Ekströms texter av olika slag – inte minst denna intervju. Men jag förstår inte varför hans krönika om svenska mediers Bush- och Berlusconi-beskrivningar ansågs vara "modig och självkritisk" av SvD:s P J Anders Linder. Tvärtom tycker jag att den är fördomsfull, missvisande och daterad.

Vad var det för "modigt" med den? Exakt vad riskerades?

Eftersom det handlar om bevakningen av två av mina "adopted home countries" är jag intresserad av ämnet. Och visst har Ekström poänger; visst finns det gott om exempel på tendentiös rapportering från både USA och Italien.
Jag har själv skrivit enstaka texter som säkert kan beskyllas för att ge en överdrivet negativ bild av George Bush, även om jag till skillnad från Andreas Ekström inte tycker att "Bush verkar vara en idiot" (jo, jag fattar att det var skrivet tongue-in-cheek). Här är ett exempel på en sådan.

Det senaste året har ju debatten i USA svängt så tvärt, så nu verkar förvisso alla möjliga republikanska senatorer i Washington hålla med om Ekströms idiotförklaring (till och med Laura Bush själv börjar vackla, av denna skvallerblarra att döma...). Men det är bara en av anledningarna till att krönikan känns så daterad.

För Johan Norberg [full disclaimer: jag känner honom] skrev ju så klokt om den ibland skeva USA-rapporteringen redan hösten 2004. Och det följdes av en mer eller mindre rättvis, men i alla fall synnerligen omfattande, debatt om den svenska Bush-bevakningen. Med just dessa poänger.

Sedan delar jag inte premissen att svenska reportrar inte skulle ha producerat reportage som försökt förklara fenomenet, alltså varför George Bush går hem i de amerikanska stugorna, husvagnarna, rancherna och McMansion-residensen. Det var väl just det de flesta i Sverige ville veta, inklusive "grindvakterna" på redaktionerna.

Eller? Själv misslyckades jag visserligen helt, trots idoga försök gentemot olika medier, med att sälja in några som helst reportage om vare sig security moms i New Jersey eller om svarta republikaner i Harlem eller med att överhuvudtaget bli skickad på några primärvals- eller valrörelse-reportage någonstans i USA, utom de allra sista dagarna före valet. Men det trodde jag berodde på att mina kolleger, det vill säga de riktiga USA-korrespondenterna och alla från Sverige tillresta skribenter, fick göra det istället.
Jag satt mest hemma på Manhattan och läste opinionsundersökningar, hur många som helst, via Internet hela hösten 2004. Det ska erkännas att New York inte är den bästa platsen för att känna av stämningarna i USA, fast opinionsinstituten hade förhoppningsvis andra metoder. Och nästan alla visade på ett otroligt jämnt läge mellan Kerry och Bush.

Rapporteringen handlade därför delvis om att identifiera väljargrupper som underskattades i undersökningarna, men såväl opinionsinstituten och de flesta amerikanska medierna – och därmed de flesta internationella dito – anses ju då ha missat Karl Roves mobilisering av republikanska kärnväljare. (Washington Post skrev exempelvis om det svårtolkade opinionsläget här. Vallokalsundersökningarna visade ju också först på en Kerry-seger, se här; de svenska journalister som underskattade stödet för Bush var i alla fall inte ensamma om det.)

Men Ekström kanske missade alla de där förklarande reportagen, som jag avundsjukt såg mina kolleger få göra. Denna text från Missouri är annars ett bra exempel på förklaring och analys [full disclaimer igen: Lars Ryding var min handledare när jag praktiserade på SvD]. Knappast det enda. Här är ett till.

Om svenska nyhetskonsumenter drar slutsatsen att italienare och amerikanare är dumma-i-huvudet är det synd, eftersom det ju finns så många andra förklaringsmodeller till stödet för Bush och Berlusconi (kontroll av medierna, behovet av en stark ledare, svag/splittrad opposition, ideologi/sakpolitik, stöd till den sittande ledaren, etc). Visst har väl dessa presenterats av svenska journalister? I think so.

Och jag hörde ett antal väljare – italienare både i Italien och i Sverige – som fick komma till tals i exempelvis Studio Ett inför det italienska valet i april och berätta att de tänkte rösta på Berlusconi (och varför) utan att idiotförklaras. T ex Eddie Oliva här. De nyhetsinslag jag hörde i Sveriges Radio kan inte beskrivas som annat än sakliga och neutrala. Ledarsidor bedriver opinionsjournalistik och har därmed ett annat uppdrag. (Se en frejdig attack på deras Berlusconi-beskrivningar här – en blogg som också gör upp med ett antal myter i Berlusconi-rapporteringen, som att han skulle ha jämfört sig med Jesus.)

Men det är ju dessvärre inte gripet ur luften när man skriver att karln misstänkts för samarbete med maffian. Läs världens bästa tidning The Economists envisa granskningar av Silvio Berlusconi, t ex här! Deras svarta omslag och artiklar 2001 var en ögonöppnare för mig. Det är knappast svenska journalisters "bildningskomplex" och obenägenhet att ändra sig, som hör till Ekströms förklaringsmodell, som får dem att beskriva Berlusconis klammerier med rättvisan i mörka ordalag.

"Vad vi inte ser, med våra med rättfärdighetens putsduk nypolerade brillor, är att vi indirekt har idiotförklarat tiotals miljoner italienare. Alla dessa idioter! Som röstade på det flottiga praktsvinet!" skriver Ekström retoriskt. (Det var väl en direkt idiotförklaring och inte en indirekt...)

Men nu var det ju inte så att nästan hälften av det italienska folket stod bakom Silvio Berlusconi, som man skulle kunna tro av denna schwungfulla formulering. "Tiotals miljoner italienare" – det låter ju som en tjugo, trettio miljoner människor, minst, eller hur?
Visst var det ett extremt jämnt val – blott cirka 25 000 röster skilde de båda blocken åt – och Berlusconis allians Casa delle Libertà ("Friheternas hus") var mycket nära 50 procent av rösterna.
Men det var "bara" knappt elva miljoner italienare (10,923,431) som röstade på Berlusconis eget parti Forza Italia i valet till deputeradekammaren – 2001. I årets val hade siffran sjunkit till drygt nio miljoner (9,045,384; motsvarande knappt 24 procent av väljarkåren).
Nio miljoner väljare ≠ "tiotals miljoner italienare".
I senatsvalet (där rösträttsåldern är 25 år, och antalet väljare således lägre) fick Forza Italia drygt åtta miljoner röster (8,201,688, också ungefär 24 procent av antalet röster). Inte har väl Ekström lagt samman antalet väljare i underhus- och överhus-valen för att få ihop sina "tiotals miljoner"? Eller syftar han på alla som röstade på något av Casa delle Libertà-partierna? Det vet man inte.
(Faktauppgifter om det italienska valet, inklusive röstetalen, finns här.)

Respekt för demokratiska processer? Javisst, men att folk röstat fram Bush, Berlusconi, Hamas och Chavez till makten kan väl inte innebära att journalister som bevakar USA, Italien, Palestina och Venezuela bara ska konstatera detta, utan att påtala dessa makthavares odemokratiska metoder (och i fallet Berlusconi har de definitivt varit många).

Den svenska Italien-bevakningen lider, tycker jag, av att det knappt finns några riktiga korrespondenter i Rom – utan ett antal frilansar som mest tillåts medverka sporadiskt, plus ditresta kommentatorer som lever på gamla meriter som Italien-korrespondenter (på den tiden sådana fanns). Men så ser ju tyvärr villkoren för utrikesjournalistik ut generellt.

Poängen med att alls ha en svensk utrikesbevakning är ju att betrakta och tolka utländska fenomen med svenska glasögon, vad det nu innebär, även om det inte innebär att man ska ta ställning. ("Cecilia Uddén-debatten" comes to mind, jag nöjer mig med att länka till hennes eget utmärkta försvarstal i SvD. [En disclaimer till: jag känner Uddén, åtminstone lite.])
Well, de flesta journalister som skrivit om amerikansk och italiensk politik kan säkert erkänna att de lider av negativ bias gentemot Bush och Berlusconi. Och om Andreas Ekström inte tycker sig ha fått dessa politiker skildrade för sig på ett begripligt sätt är det naturligtvis ett misslyckande.

Men sedan blir det mer löst tyckande. Vad finns det för belägg för att svenska USA-reportrar försöker heja fram Hillary Clinton till en valseger"? Inga i denna krönika, i alla fall. Vad har skrivits i stil med det som Ekström beskriver som en allmän andemening om att "denna fina intellektuella kvinna av närmast europeiskt snitt måste ju vara det självklara valet"? De texter jag sett har mest handlat om debatten om hennes valbarhet (som kvinna, och som allmänt kontroversiell, d v s de saker som gör att hon inte framstår som det helt självklara valet). Vilka är det han utmålar som Hillary-kramare?

Mediekritiker tenderar att överskatta journalisters vilja att driva en politisk agenda – men vi går ju snarast igång på stories. Och nog vore det en riktig story, på många vis, om Hillary Clinton skulle bestämma sig för en 2008-satsning. På det sättet uppmuntrar vi USA-baserade svenska journalister det nog gärna, snarare än att behöva skriva om nå'n trist kostymnisse.
Men det vore såklart en än mer sensationell story om Condi Rice skulle kandidera. Det är dessvärre rätt osannolikt att hon kommer att ställa upp i presidentvalet /som Andreas Ekström tycks utgå från, eftersom han förväntar sig att hon ska ge Hillary Clinton "kompanistryk"/ och kampen Condi–Hillary får tillsvidare avskrivas som en febrig mediedröm. Tyvärr.

Jo, här är en text skriven av en veritabel enmans-hejaklack för Hillary (se slutet). Men det är ingen svensk reporter som ligger bakom den, utan BBC:s Washingtonkolumnist.
Och ledarskribenten Anna Dahlberg [disclaimer: japp, ännu en vän] står för just sådan där "Hålla tummarna-journalistik" som Ekström skriver om i denna opinionsartikel, bokstavligt talat. Men, bara i första stycket!
Här finns fler exempel på artiklar, som knappast innehåller några plakat: Henrik Berggren i DN : "Om vikten av en god berättelse" (se slutstycket) och Lennart Pehrson på nyhetsplats i DN: "Hillary Clinton - för arg för presidentposten?".

För storyn om La Clinton har ju de senaste åren, sedan hon blev senator, nästan enbart handlat om hennes kappvändar-anpassning till den förmodade opinionen. Och, delvis, till ett politikerideal som känns ganska fjärran det där "europeiska snittet" (med sitt starka stöd för Irakkriget, uttalade religiositet och förståelse för abortmotstånd).

Så slutklämmen i krönikan ("Så hämta popcornbyttan, gör er klara för showen, se svenska medier göra plakat åt Hillary Clinton – och se henne sedan få kompanistryk av Condoleezza Rice. Men räkna inte med intelligenta analyser om varför eller någon större respekt för de demokratiska processer som har lett till valresultatet. Var mer inställda på indignerade politiska kommentarer. Förvänta er förvåningens journalistik.") känns helt enkelt ... tja, fånig.

Gunilla