.JPG)
Det var Domenico som var nyckeln till hela mitt sociala liv på SIPA, och han och jag var ett synnerligen tveksamt radarpar för ett års inlämningsuppgifter i nationalekonomi ...
Vi inledde vår vänskap i oktober 2000, med att promenera runt med en stilig golden retriever på vischan i Catskills, upstate New York – en helg då tio av oss från skolan åkte dit och gjorde en hemtentamen i nationalekonomi tillsammans. (Alla bodde i vår kompis Ninas farbror Chucks hus; Chuck lagade thailändsk mat åt oss, och vi hjälpte honom bära in en massa ved. Det var på det hela taget en förtjusande helg, som kom att definiera mitt fortsatta liv i New York och som på sikt gjorde Nina till en av mina bästa vänner här i USA. Det var vi två som var i Jemen sommaren 2003, om ni minns, och som jag hängt med i såväl London som Boston och San Francisco /där hennes mamma ställde till med indisk Thanksgiving-middag, se bild på mig längst ner!/).
Domenico är i största allmänhet en klippa, och som kuriosa kan nämnas att han – som är uppvuxen i Rom – är barndomskompis med Anna Maria Corazza Bildts bror.
Eftersom han antagligen var en av de få som talar bra engelska i släkten Corazzas umgänge var det han som fick ta hand om Carl Bildt själv på parets bröllop (eller hur det nu var, eller i alla fall var han med där på slottet i Tabiano).
Ingen av Domenicos många vänner hade hälsat på honom i Skopje sedan han flyttat dit, men jag var inte så svårlockad.
Jag hade nämligen velat fara till Makedonien sedan jag sett "Innan regnet faller" av Milcho Manchevski, helst för att fotvandra mellan ortodoxa kloster i de vilda bergsbygderna... Ni som också har sett filmen förstår varför – det är såååå vackert och dramatiskt!
Så blev det inte riktigt – men jag hamnade på såväl bröllop i byn Galitjnik i bergen, var hemma hos en zigensk familj i gränsstaden mot Grekland – Gevgenija –, besökte ett par familjer på fattigaste bondvischan, hamnade i en mystisk kurort, deltog i flera bönestunder med japanska och makedonska buddhister (!), gick på vilt disko mitt i natten i stadsparken i Skopje och mycket annat.
Resan finansierades med att jag skrev ett reportage om Proxima för tidningen Svensk Polis, se här.
När jag och Domenico besökte det traditionella bybröllop som jag nämner i polis-reportaget – och som ni kan läsa mer om här hade vi i bilen med oss en ung dam som vi hade träffat dagen innan på en pianokonsert i Gamla stan i Skopje, och som Domenico omedelbart hade lagt in en stöt på... Ana! Det var uppenbart att båda var om inte redan förälskade, så klart intresserade av varandra.
Och gissa vad?! På fredag gifter de sig i Skopje – så det är klart att jag måste åka till bröllopet (det tredje bröllop som nämns i denna text). Det blir en buddhistisk ceremoni samt en borgerlig vigsel på italienska ambassaden – och fest i dagarna ... fyra, faktiskt, inklusive besök på ett av de ortodoxa klostren vid Ohridsjön.
Min gåva till brudparet blir, såklart, fotona från vår dag i Galitjnik (om jag lyckas framkalla dem här någonstans på Manhattan, sista minuten som vanligt).
Märkligast av allt är att jag lyckats få tag på en flygbiljett så här i sista minuten – i alla fall har jag sedan några timmar en till Zürich, och transporten vidare till Skopje hoppas jag att en kille som heter Mitko fixar. Han mailade just och skrev att jag kunde betala kontant till honom på flygplatsen. Balkan style, liksom.
Igår skrev Nina: "Oh my gosh, you're going!!! I'm so envious----it is going to be the best time ever!" Japp, det ska bli kul!
Men jag har fortfarande inte ens packat upp bagaget från Chicago-resan. Än mindre från Louisiana.
/Gunilla
I brist på inscannade foton från Skopje ...
... Thanksgiving-kalas hos familjen Kohli Laven i San Francisco, november 2002! Jag hade aldrig hamnat där om det inte vore før Domenico (som sammanførde mig med Nina). Allt hänger ihop på något vis!
Foto: Nina Kohli Laven?!
Tack för ditt senaste svar...
ReplyDeleteDu som reser så mycket, är det inte jobbigt att hela tiden röra på dej? Eller du kanske inte bär på så många saker!?
mvh
Aaron
Hej Aaron,
ReplyDeleteJo, det är ganska jobbigt!
Dels fysiskt, för jag kånkar ständigt på en massa grejer, dels psykiskt, för det är himla mycket att hålla reda på och jag har ofta dåligt samvete för allt jag inte hinner med och allt jag missar och alla vänner/familjemedlemmar jag försummar (samtidigt som jag håller kontakt med somliga dito just genom resandet).
Ibland får jag faktiskt tänka efter för att komma på vilket land jag befinner mig i – som klichébilden av en amerikansk kryssningspassagerare, ungefär.
Väldigt mycket tid går åt till att flänga runt, bara en sådan sak som att vara jetlaggad får en ju fullkomligt ur balans ganska många dagar (och gör att jag inte kan räkna med att skriva/jobba så mycket = färre inkomster). Tror också att jag ägnade fem, sex timmar i natt enbart åt att försöka hitta en någorlunda överkomlig biljett och åt strul med biljettbokningen*).
Men det är ju en självgenererande process... Har man väl börjat resa är det svårt att sluta – i alla fall för min del blir det ju så att jag för varje resa träffar på nya människor, vänner såväl som intervjupersoner (och ibland både och i samma person), och snappar upp händelser/stories/reportageidéer som gör att jag inte kan låta bli att försöka återvända... Bröllop är ju oemotståndliga! Men i juni ska jag försöka sitta här i Harlem och "bara skriva" lite mer.
/Gunilla
*) Det strulet är ännu inte över – fick just veta att Macedonian Airlines flight Skopje–Zürich är flyttad några timmar, så att jag inte hinner till min Swiss-flight Zürich–New York på måndag... Men detta ska Mitko hjälpa mig med, har han lovat, ska söka upp honom i transitområdet på flygplatsen imorgon så hoppas jag att allt löser sig utan dyra ombokningsavgifter..!