New Orleans revisited

Sista kvällen i New Orleans, och jag kan knappast klaga på tillvaron – för jag sitter i trädgården på Café Amelie i en bakgård mitt i De franska kvarteren och jobbar (wireless...) och äter och dricker rosévin och lyssnar på – just det, levande jazz.

Här ser man lite av trädgården (och mig; det är jag som tagit bilden):


Denna solskenstillvaro har pågått större delen av dagen, om än tidigare i trädgården på Royal Blend Coffee&Tea på samma gata, endast avbruten av en halvtimmes besök i den stiliga gammaldags hattbutiken Fleur de Paris. Detta kan på det hela taget väl tjäna som illustration till Anna Hellstens resonemang om att "ha det bra" (som kontrast till "att tjäna bra").

Well, dags att summera Louisiana-resan... Det har varit otroligt intressant att resa omkring här – både att se Lakeview, Lower Ninth Ward, Chalmette, Midtown och alla de andra skadade områden i New Orleans, och att besöka Fort Polk i västra Louisiana. Mycket bra resa.

Den senaste veckan har jag träffat – och intervjuat! – så mycket folk att jag nästan är vimmelkantig, bland många andra:
– massvis av New Orleansbor som ska försöka bygga upp sina förstörda hus
– volontärer som rest från hela USA för att vara med och röja ut bråtet ur husen, t ex genom Common Ground i Upper 9th Ward
– restaurangfolk, t ex på Cochon och Mother's
– jazzmusiker, t ex de i swingbandet New Orleans Jazz Vipers
– soldater och officerare från ett förband från Texas som snart ska skickas till Irak och därför genomgår en specialträning på Joint Readiness Training på Fort Polk
– landsbygdsbor i västra Louisiana som får $12 i timmen för att spela civila irakier (skrikande folkhopar, skadade etc) i stora rollspel för att träna dem ("We support the troops", "this is the best we can do to help training our US soldiers", sade de ... men det handlar inte bara om patriotism, utan också om att det är ett välbetalt jobb i förhållande till annat som står till buds i det fattiga och av militärbasen extremt beroende Leesville med omnejd)
– irakkurdiska amerikaner och andra arab-amerikaner som deltar i samma rollspel samt utbildar soldaterna i "kulturell kompetens"
– familjen Mieser i Analoco, som vi hittade via ovannämnda rollspel och fick hälsa på hemma hos i några timmar. Tre generationer av vanliga amerikaner, och en massa djur! På det hela taget en fascinerande inblick i massor av saker: om svårigheten med att vara inflyttad yankee i Södern, om att vara soldathustru, om att hitta jobb som fungerar när det inte finns barnomsorg, om tidiga graviditeter, om skilsmässor, otrohet, rodeo-tävlingar, att bygga sitt eget hus, om poängen med aga i skolan, om oron för en pappa som ska skickas till Irak, om att hålla ihop en familj som är spridd över stora delar av USA, om glädjen för barnbarnen – och tusen andra saker.)
– mina New Orleans-kompisar Peter och Elsa

Sorgligt, dock, med det låga intresset från de redaktörer jag kontaktat med i mitt tycke klockrena reportageidéer – de har i första hand varit olika aktuella variationer på "Irak" och "Katrina" så det är ju inte direkt några totalt obskyra områden (som en av mina återkommande destinationer, Haiti, väl tyvärr anses vara...). Men, det kanske inte är för sent!

Många här i New Orleans som jag talat med är glada och tacksamma över besök från journalister, och uppmanar mig att sprida budskapet om att det ju fortfarande knappt hänt något i staden – återuppbyggnadsarbetet har knappast startat och ingen vet riktigt vad som ska hända. I början av juni sätter årets orkansäsong igång, och de lär visst inte bli riktigt klara med de nya skyddsvallarna tills dess...

/Gunilla