Två gratisluncher och en gratis 24-rättersmiddag

I väntan på att jag ska komma på något klokt att skriva apropå Redaktörn's diskussion om "fuljournalistik" (fast vid det här laget kräver det nog en färsk nyhetsvinkel!) kommer här ännu ett bidrag till sidospåret om gratisluncher ... fast nu blir det, åtminstone till en början, ännu mer av ett sidospår.








Another free lunch...

Vad är nu detta?! (Jag har lyckats slänga bort Photoshop från min dator och kan inte vrida på bilderna, så ni får vrida på huvudet/datorn istället.) Jo, en så kallad MRE = "meal ready to eat", en komplett, energirik måltid för fältbruk, med inneboende uppvärmningsanordning.

Första dagen vi – jag och fotografen – var på Fort Polk i Louisiana i veckan hade de pressansvariga – Samantha och Kimberley: två chica, sminkade damer i stiliga kamouflageuniformer – sagt något om att vi skulle få samma mat som militärerna på övning. De ojade sig över hur äcklig den är, för att inte tala om kaloritung (upp till 3 500 kalorier per måltid!), och köpte själva diverse kex och nötter att äta istället. Våra brittiska TV-kolleger lärde oss den något cyniska förklaringen av MRE som "Meals Refused by Ethiopians" (kolla på nätet får ni se att det verkar vara gängse soldatslang).

Nu hittade jag en blogg om allt man kan tänkas vilja veta om de här paketluncherna för militärbruk. Hmmm...kanske ett reportage...på fabriken i Texas, någon som vill beställa?!
När jag klickar mig fram mellan bilderna på de bisarra matpaketen inser jag – som ändå har en bror som gjorde lumpen som kock i Norrtälje – liksom där i Fort Polk att jag inte haft någon aning om militärers kosthållning och hur det egentligen funkar med mat på fältet, bortom någon dimmig bild av svensk beredskapstid med ärtsoppa och "snuskburkar".

Så jag såg fram emot att få ett av dessa matpaket! Men till vår stora besvikelse fick vi ingen lunch eller något att äta alls, vare sig den första eller den andra dagen. Vi fick klara oss på vårt medhavda vatten (vilket det gick åt mängder av under fältarbetet i den fuktiga Louisiana-hettan).

Men när vi skulle åka därifrån och den pressansvariga insåg att vi faktiskt hade velat ha varsin MRE – vilket antagligen ter sig obegripligt för alla som tvingats äta en massa av dem – fixade hon fram två synnerligen gratis lunchpaket till oss.
Jag norpade raskt åt mig den med biffkött och svamp; den andra var revbensspjäll. Vad jag förstår innehåller paketen inte bara denna måltid, utan även torkad frukt, jordnötssmör och annat energirikt som soldater på marsch kan behöva.

Hmmm...nu vet jag inte om jag ska spara paketet som en bisarr souvenir, eller proväta vid tillfälle. Vad jag förstår har de en hållbarhetstid på flera år – det finns inte ens något "bäst före"-datum stämplat på. Jag föreslog Chris att vi skulle ha MRE-picknick med champagne i Central Park, men han har förmodligen rätt i att vodka är den kongeniala drycken i sammanhanget. (Tydligen innhöll de franska motsvarigheterna förr små vinflaskor, kan man läsa här!)

Tja, vill Pentagon köpa journalister finns det nog många mycket bättre sätt än att bjuda på just dessa gissningsvis ganska läbbiga färdigmåltider.

Nu var det ju knappast det de försökte heller, men jag kunde inte låta bli att berätta om denna typ av "gratislunch", med tanke på vad som diskuterats här på bloggen tidigare – och som skarp kontrast till andra gratismåltider jag fått!

För ojojojoj, om detta vore den enda lunchen jag fått gratis på sistone... Jag skulle intervjua folk på New Orleans-institutionen Mother's till ett visst reportage, och eftersom det var lunchtid och ägaren och de andra som vi skulle träffa var upptagna passade det bra att äta medan vi väntade. Jag försökte verkligen betala för min gumbo i kassan, men det var omöjligt. "Ledsen, jag har order från chefen – jag får inte ta betalt från dig!" sade tjejen i kassan, fast på grötig Louisiana-dialekt, och det var svårt att argumentera emot. Eftersom de heller inte får ta emot dricks från någon på det stället (synnerligen ovanligt i USA!) fanns inte minsta dricksburk att smyga ner pengar i. (Några dagar hade vi ätit där och betalat för oss.)

Den värsta gratismåltiden jag troligen någonsin kommer att vara med om åts dock i Chicago nyligen.
Jag var där för att göra reportage om en viss restaurang för en svensk tidning, och hade fått en totalbudget som i och för sig kunde räcka till en måltid där – men pengarna räckte bara till en enda hotellnatt fastän jag behövde vara där i tre dagar för att hinna med allt; inte till provätningar av andra restauranger, vilket jag också skulle hinna med; ej heller riktigt till måltidsdrycker med mera.
Dessutom ville jag inte sitta där och proppa i mig en massa mat mol allena i flera timmar, så jag tog med mig en kompis som också skulle fungera som figur i texten och som researchhjälp. En ganska fattig kompis, som jag inte gärna ville tvinga att pytsa upp pengar – så jag erbjöd mig gentilt att stå för hela notan.

Vi insåg att det vore konstigt att inte "do the whole thing" när vi ändå var där, så vi kunde inte låta bli att beställa ställets specialitet: 24 rättersmenyn à $175. Med viner därtill...vilket kyparen förklarade skulle kosta cirka två tredjedelar av meny-priset. Jag räknade ut att notan för oss båda inklusive skatter och dricks skulle gå på minst $725 (låter bättre om man säger det i dollar än kronor), satt som på nålar under hela måltiden och såg framför mig en sommar med enbart havregrynsgröt och spaghetti.

Så det var verkligen en lättnad när hovmästaren efteråt förklarade att huset stod för allt. Jag gissar att sådant där avgörs från fall till fall av krögaren – som jag hade intervjuat några timmar tidigare och som uppenbarligen tyckte att jag förtjänade att smörjas – men vad vet jag om mutmiddagarnas väsen.
Hmmm...tur i alla fall att vi inte visste att vi skulle slippa betala, för då hade vi naturligtvis inte tagit den dyraste menyn..! Jag hade i alla fall svårt att insistera på att få stå för kalaset, trots att jag hade varit helt inställd på det.
Jag rationaliserade genast det hela till att det möjligen kan sägas handla om Robin Hood-journalistik – framgångsrik restaurangs gissningsvis stora PR-budget går till fattig frilansjournalist – och att jag ju åtminstone inte skulle skriva någon recension (tidningen i fråga har redan haft betalande testätare på plats).

Låt mig tillägga att maten på stället verkligen hade varit värd pengarna... Jag nämnde i alla fall i min text att restaurangen faktiskt hade låtit oss slippa notan, som en liten upplysning till läsarna. Men den passusen har mystiskt nog försvunnit i redaktörens redigering ... vilket förstärker min bild av att det är så det funkar i vissa typer av journalistik, men inget man vill tala öppet om.

Jag fortsätter nog dock att kalla mig "journalist" istället för "skribent", trots Lisas kloka resonemang om den sorgligt uppluckrade etiken i lifestyle-journalistiken, som jag i stort håller med henne om.

Funderar däremot på att skriva ett litet lagom pretentiöst manifest om god journalistik – bara för eget bruk, alltså. Det kommer isåfall att handla om vikten av egna källor, att vara ute på fältet, att ha så många intervjupersoner som möjligt och sådant ... inte så mycket om gratisluncher. (Av de tre exemplen ovan märker ni ju att jag börjat bli smått förtappad på den punkten på sistone.)

Här kommer som avslutning – och som ännu en kontrast till MRE:n – tre stycken stiliga bilder från en måltid som jag minsann betalade för, nämligen på Chicago-restaurangen Schwa där jag åt på väg till flygplatsen, den 2 maj. (Alla utgifter kunde ju plötsligt motiveras med att jag hade "sparat" $725...)


Förrätt I: Vårsallad med jordgubbar, favabönor, fänkål och getost.


Förrätt II: Bönsoppa med röd paprika och oregano.


Efterrätt: Strawberry cheesecake, om jag inte minns fel.

/Gunilla