Megafåner

NEW YORK Missa inte NMI:s granskning av hur usla vi journalister ofta är på att granska faktapåståenden som intervjupersoner gör, presenterad i krönikeform här.

Direkt hårresande och upprörande är det att rutinerade journalister (se t ex citat av DN-reportern Ole Rothenberg) inte verkar tycka att det är ett problem alls att de förmedlar en felaktig bild av något, eller underlåter att granska påståenden även när de vet/anar att de är falska!

Undrar om läsarna håller med...

Jag kan vittna om att det hänt mig vid enstaka tillfällen på redaktioner – minns faktiskt inte exakt vilken/vilka, så feltolka inte detta medelst gissningar! men som ni vet har jag aldrig jobbat för annat än förmodat seriösa ställen – att jag talat med en chef/avnämare och sagt något i stil med:
"Hmmm ... det här som XX sade låter lite underligt, jag vet inte om det stämmer" – och så har chefen/redaktören/beställaren sagt:
"Jamen, sade han så får det väl stå för honom", istället för:
"Nähä, men granska och kommentera det isåfall, då".

Nu skriver jag ju aldrig artiklar om arbetsmarknadsstatistik och så'nt, tror inte det handlat om något särskilt allvarligt, och jag antar att jag kollade upp ändå – men i alla fall. Märklig redaktörsattityd.

Förresten, jag bara måste visa citaten i Dagens Media-artikeln, ifall ni inte orkar klicka er fram till den!

- Om jag ställer en fråga måste jag redovisa hans [Göran Perssons] svar. Jag har bra koll på hur sysselsättningen ser ut, men jag tycker att det var intressant att redovisa hans svar trots att han hade fel, säger Ola Rothenborg.

Visste du alltså att Persson använde sig av felaktig statistik?
- Ja, det visste jag. Det var dock inte meningen med den korta artikeln att redogöra för den typen av fakta. Jag ville inte riskera att gå i polemik med statsministern.

Ett problem är definitivt att man jämt måste skriva så himla kort, så det finns sällan utrymme för att problematisera och föra in invändningar mot citat direkt i texterna ... plus att man som allmänreporter ofta är i underläge gentemot en intervjuperson som är expert på sitt område.

Men Ole Rothenberg säger ju inte alls det. Inte ens den givna standardinvändningen med stress/begränsad tid tar han upp ... utan att han visste att det han återgett var sakfel! Som om läsarna hade lika "bra koll på sysselsättningen" som han.

Hur fan kan man erkänna så'nt offentligt, det är ju samma sak som att säga: "Jag sätter inte en ära i att jobba särskilt professionellt"?!

Denna typ av rapportering har ett namn, som vi fick lära oss på JMK: Megafon-journalistik, är ju vad det är.

/Gunilla