Bildt lekte katt och råtta med pressen

WASHINGTON D C Idag: pressträff med Carl Bildt – som i sin tur just hade träffat Condoleezza Rice och Dick Cheney.

Jag var själv inte med utanför Vita huset, som mina kollegor korrespondenterna. Hade helt enkelt inte där att göra, utom känslan av att befinna sig fysiskt nära världspolitikens centrum. Det ger inte så mycket att stå och frysa utanför, för att eventuellt få en skymt av någon i någon minut när man som jag inte skulle rapportera om det hela.
Och Condi Rices coolhet falnade, tycker jag, när jag fick höra att hon bara hade svarat "Nice try!" varje gång någon reporter försökt fråga något. Det var å andra sidan mer än vad Bush sagt, i samband med kungaparets lunch. Kunde de inte kläcka ur sig något snabbt och klyschigt om USA:s fina relationer till Sverige eller vad som helst?!

Annat var det på pressträffen med Carl Bildt, som ägde rum på svenska ambassaden i House of Sweden. Det är så skönt med de svenska ministrarna som kommer hit till USA, det blir betydligt intimare intervjusituationer än vad jag tror är vanligt i Sverige (för att inte tala om mot hur jag tror det fungerar för de amerikanska politiska reportrarna). Ambassaden bjöd på kaffe och wraps; korrespondenterna frågade Bildt om vad han talat med sina kolleger om i Vita huset, om hans ryska aktier och om Biljana Plavsic.

Jag ställde frågor om dels vad Sverige kan lära av Kanadas fredsbevarande operationer i Afghanistan, dels om "regeringens PR-haveri". Alltså hur det kan komma sig att bara hälften av ministrarna i en nyutnämnd regering ledd av ett PR-sinnat parti har pressekreterare.
Bildt svarade intressant på det förstnämnda, men trixade sig ur alla frågor om det sistnämnda på sitt sedvanliga munhuggande sätt.
Jag är extremt fascinerad av hans debattstil – och den är synnerligen underhållande, men det är onekligen irriterande att inte få vettiga svar. Bildt påstod sig inte alls veta det där med pressekreterarna och skojade om att han minsann inte är i PR-branschen. Nävisst, nä, det var ju bara tre veckor sedan. Han lovade att kanske ta upp det hela på nå't internt partimöte, men ville annars bara tala om att han själv är nöjd med att ha en tillfällig pressekreterare från UD.

Borde ju också ha frågat Carl Bildt om andra saker jag undrade. Hur klarar han att resa så mycket, utan att kollapsa av jetlag? Det undrar jag verkligen. Och om han ska fortsätta att blogga..?
Fast det ska han nog inte. Han skojade om att "det är en sak att vara svensk utrikesminister och en annan att vara Carl Bildt" och antydde att han inte kan visa upp så mycket av den politiske kommentatorn Bildt (d v s bloggaren) i offentligheten nu.
Uppdatering (12 februari): Det kunde han ju visst!

Anna Maria Corazza Bildt var med, och jag frågade om hon inte saknar sin tid i den internationella politiken. Hon började genast tala om att hon hade jobbat för FN på Balkan innan hon flyttade till Sverige – men det visste jag ju, och det var ju det jag syftat på i min fråga. Jag anar att många svenskar inte vet att hon hade en egen FN-karriär, och att hon är van att tvingas framhålla det. (Jag vet verkligen, för att jag läste en intervju med henne om just jobbet i Sarajevo i Månadsjournalen sommaren 1999 blev delvis avgörande för att jag sökte till min Mastersutbildning i internationella relationer.)

Sedan satt jag och försökte få ordning på min dator hela eftermiddagen på dagens wifi-kontor: La Madeleine i Georgetown. En bistrokedja som låtsas att det är ett unikt franskt lant-kafé fast med rätt usel service och bristande fingertoppskänsla – men ändå ett riktigt trevligt ställe att sitta och jobba på.

Washingtonvistelsen avslutades med lite shopping! Kolla bara in ett av fynden, en omlottklänning i stretchtyg från Mexx med sidenskärp (snyggare i verkligheten än på bild):



/Gunilla

P S Min dator kraschade som sagt, så jag skriver några kommentarer i efterhand men ändrar datumet så att det ser ut som realtid. (Hoppas det är bloggkorrekt att göra så?)