Jag – en stolt mecenat

NEW YORK Det är som bekant kul att korsläsa olika bloggar, exempelvis trådarna om kulturpolitik hos Frederick Federley jämfört med hos Errata/Malte (apropå Linda Skugges påhopp på en viss författare med skrivarlya, som hon märkligt nog fått publicerat i Expressen utan minsta belägg för sina insinuationer).

Om ni inte visste det så har jag, apropå Errata-diskussionen om hur kungar och furstar i alla år stöttat skalder och andra ekonomiskt, ett förflutet som mecenat – mer bestämt såtillvida att jag sett till att en viss författare fått sig till livs god mat då och då (alltifrån doggy bags från mina middagar till en eftermiddagssession på Oaxens krog). (Jag vet, det är helt sjukt – det är ju jag som borde ha mecenater, inte vara en själv!)

Nu noterar jag glatt, och som stolt mecenat, att just han är den som skrivit de mest begåvade inläggen hos Malte. Ni får själva gissa vem det är.

OK, ni får en ledtråd – det är han som i en av kommentarerna skrivit:

Fixeringen vid kulturarbetare som en särskilt hemsk sorts parasiter fyller för dessa knäppliberaler samma funktion som hackandet på bögar från frikyrkohåll: Man väljer ut en grupp som är liten och marginell, men samtidigt klart avskiljbar, och så ger man sig på den för att samla mobbarna och skrattarna på sin sida.

/Gunilla