Kunskap v s kultur och lite annat

NEW YORK Ja, här hemma i Harlem händer inte så mycket, som ni märker... Jag är präktigt uttråkad, efter att mest ha umgåtts med mig själv hela dagen.

Jag borde ju ge mig ut på vischan, borde intervjua novemberväljare i New Jerseys och Pennsylvanias och New Mexicos och Ohios och Kaliforniens villakvarter.
Men så'nt är det andra som sköter, och jag sitter mest här och slösurfar i cyberrymden och irriterar mig över mina inneboende (de senare får skulden för de flesta av mina tillkortakommanden, tänk så bra att ha två personer att skylla på när man inte får något gjort!).

Häromdagen var jag på ett Öppet hus på 116:e gatan här i Harlem, i en rödbrun tegelbyggnad ganska lik min – men elva kvarter närmare Central Park.
Det var fyra fina lägenheter som visades. Deras främsta selling points, förutom att de är nyrenoverade, är enorma terrasser/balkonger, och i flera fall riktigt fina utsikter. Efter att ha vimsat runt i dem alla med ett klokt smakråd vid min sida fastnade jag för en stilig trea med en skön planlösning – obetydligt större än min nuvarande lägenhet, men med en precis lagom stor terrass.
Tyvärr kostade den 2 700 i månaden ... och med min snabbköpskassörskelön funkar det inte riktigt. För när jag skriver 2 700 menar jag såklart dollar, inte kronor.
Så jag blir nog kvar där jag är, vilket inte är så dumt. Jag får väl klättra upp på taket här, fastän man i och för sig inte får, istället för att ha egen terrass!

Igår var jag på en intressant paneldiskussion på amerikanska UD:s New York Foreign Press Centre – om vad religion och kultur och annat betyder för väljarmönstren i USA, inför kongressvalen i november.
Mest "storymässigt" var resonemanget om The Honky Tonk Gap, det vill säga idén att countrymusik är den ultimata förklaringsmodellen för hur amerikanarna röstar. Ju fler radiostationer som spelar country, desto fler röster åt republikanerna. Countrymusiken, med sina budskap om gudfruktighet, moral och förlåtelse, bereder marken för republikansk retorik, och vissa Bush-kampanjer har medvetet anspelat på teman från vissa countryhits. Författaren, UD-diplomaten David Firestein från Texas, sade sig inte veta någon faktor som sam-varierar så väl med röstningsmönster som antalet countryradiostationer. Kanske skriver jag någon text – kanske här, kanske någon annanstans. Men ni som inte kan bärga er kan ju läsa själva om Honky Tonk Gap-teorin.

Kan inte hjälpa det, och det är såklart tjänstefel (om frilansar/egna företagare nu kunde begå sådana!) – men jag tycker faktiskt annars att det är mer spännande att följa svensk än amerikansk inrikespolitik just nu...

Eller, det är inte riktigt sant. Jag är (som de flesta andra, vad det verkar) rätt trött på alla turer och skandaler i Sverige. Men å andra sidan är jag ju sjukt intresserad av mediedebatten som följt på dem.

Som det här med den flagranta bristen på pressekreterare, som Resumé skrev om idag. Jag hade förvisso själv noterat att de flesta ministrar enligt regeringskansliets hemsida skulle ha sina politiskt sakkunniga som tillförordnade "pressisar" i början, men trodde nog ändå att det fanns en massa andra i kulisserna... Inte konstigt om det gick åt skogen – kombinationen "ungdom och medie-ovana" är inte så lyckad, uppenbarligen.

Tyvärr har jag lite granna tappat mina amerikanska medierutiner på kuppen – men hoppas snart vara tillbaka på banan, så att jag åter får koll på debatt om Irakkrig och centralamerikansk immigration och USA:s ekonomi och globaliseringsdebatten och annat.

Dock, jag har lite skojiga nyhetstexter på gång, om USA och FN och Kanada och lite annat, så allt är inte elände.
Och som vanligt massor med reportageuppslag! Det gäller bara att sälja in dem, och att rodda ihop någon slags researrangemang. Men, eftersom jag har så många olika och ämnesmässigt samt geografiskt lite spretande idéer så snurrar allt bara omkring i skallen just nu. Har varit inne i en liten svacka, så the only way is up. Innan det blir alltför trist väder och vinter, liksom. (Fast då drar jag till Mexiko eller nå't! Eller Colombia! Eller Haiti.)

För att fortsätta på spåret svensk journalistik och svensk inrikespolitik (apropå det jag länkat till tidigare, Mats Svegfors kritik mot "avgångsjournalistik" och Anders R Olssons resonemang om samtidsjournalistikens tillkortakommanden i största allmänhet) så skulle jag vilja rekommendera er att även läsa denna kloka och i sammanhanget synnerligen relevanta text.

Ja, ju mer man tänker på det, desto mer sjukt ter sig journalistyrket. Och ändå, alldeles ljuvligt och underbart.

/Gunilla