Mikro är makro; Grameen är evergreen

NEW YORK Jag är uppriktigt glad för att det var Grameen Bank och mikrofinanssystemets grundare som belönades med Nobels fredspris i år! Det är så klockrent så det är inte klokt.

Mikrofinansbankerna hjälper alltså främst fattiga kvinnor i tredje världen med små lån, så att de kommer igång med rörelser som de kan försörja sig på.

Att en kvinna (jag tror 95 procent av alla mikrokreditlåntagare är kvinnor) kan köpa en symaskin för att åta sig reparationssömnadsarbeten, en ko för att kunna sälja yoghurt, ett råvarulager för att öppna ett litet gatukök eller en mobiltelefon att hyra ut till grannarna kan vara helt avgörande för att hon ska kunna skicka sina barn till skolan.

Och återbetalningsgraden som dessa kvinnor i regel visar upp (ofta är det starkt socialt tryck, eftersom låneupptagningen sker lokalt) skulle göra vilken svensk bankdirektör som helst gråtfärdig av lycka.

Mikrokredit-instituten nämndes som exempel av en föreläsare i utrikesrapportering som jag hade på Columbia – en redaktionschef på AP – på "en positiv u-landsstory". En evergreen, som kontinuerligt bubblar upp i medierna, men tillräckligt sällan för att den ändå ska upplevas som "ny" och intressant.
Och som utrikesjournalistik är det ju egentligen oslagbart, eftersom det innehåller just sådana element som gör tredje världen konkret, begriplig och inte så himla eländig för läsarna. Just sådant som de brukar efterfråga. Åtminstone i teorin!

Själv försökte jag sälja in fältreportage om mikrolån till SvD:s Näringslivsredaktion när jag var i Indonesien sommaren 2001. För de hade i och för sig skrivit om detta – men det hade varit skrivbordsprodukter/nyhetsartiklar, och inga riktiga reportage, vilket dåvarande utrikesredaktören var medveten om.
Men trots att han gärna ville ta in något sådant, och mer eller mindre beställde ett reportage från Jakarta, visade det sig att det inte fanns något utrymme vare sig i tidningen eller inköpsbudgeten, bestämde nå'n chef. Så kan det gå.

Därför har jag tyvärr aldrig sett några mikrofinansbankers verksamhet på riktigt. Däremot har jag träffat riktiga entreprenörskvinnor i exempelvis Haiti, och få saker gör mig mer rörd. En kvinna som ger jobb åt tio grannkvinnor bidrar även indirekt till hundra personers försörjning!

När jag och fotografen Karl Melander gjorde reportage om en familj i Gonaïves i västra Haiti gav vi henne 60 dollar just för att hon skulle kunna investera i ett varulager att sälja (det gamla hade förstörts när stadens översvämmades 2004). Det var inte ett lån, eftersom vi inte kan räkna med att komma tillbaka, utan mer en andel av de pengar vi drog in på att kunna berätta om deras liv (ehhh...inte för att det var så mycket – men vi fick många sidor i tidningen, i alla fall). Och familjens överhuvud blev omslagsflicka, i ett temanummer om att leva "på marginalen":


Nå, jag hoppas att Nobelpriset innebär mycket uppmärksamhet för gräsrotsföretagen, för de förklarar så mycket om välståndsutveckling och sociala relationer i tredje världen.

Jag hoppas också att den idé jag fick häromdagen, att göra ett reportage från USA om en innovativ grej apropå mikrokrediterna, blir än mer intressant för redaktörerna nu, och att de inte hunnit tröttna på ämnet lagom tills att jag lyckas rodda ihop en resa till västkusten.

Om inte annat får jag berätta mer om den grejen här på bloggen en vacker dag.

/Gunilla