SIPA-firande i dagarna tre

NEW YORK Jag skriver detta en blåsig söndag sittandes på en bänk i Central Park – alldeles intill minnesplatsen för John Lennon, Strawberry Fields, ett stenkast från The Dakota Building där Yoko Ono väl fortfarande bor. Platsen är just nu dekorerad med pumpor, och en strid ström av människor tittar och fotograferar.

Själv sitter jag mest och pustar ut efter en synnerligen intensiv helg med 60-årsfirande av min gamla skola, SIPA.
Amerikanska universitet är ju toppenbra på att knyta upp sina gamla elever – inte bara för att få dem att donera pengar, utan (också) för att skapa en känsla av gemenskap. När sådana nätverk fungerar bra stärker de universitetets rykte och konkurrenskraft.
Trots att jag producerat sisådär 400 poäng (jag vet, helt sjukt) på Stockholms Universitet och varit inskriven där på hel- eller deltid under sammanlagt minst tio år har jag aldrig varit med om att den institutionen gjort något enda för att hålla kontakten med mig. Men från SIPA får jag ständigt mail, nyhetsbrev, tidningar och inbjudningar. (Gissar att Handelshögskolan i Stockholm fungerar på liknande sätt.)

Helgens 60-årsfirande var av extravagant slag, med stilig cocktailmottagning i delegatsmatsalen på FN, föreläsningar om aktuella ämnen på skolan under hela lördagen (de jag gick på handlade om terrorhot, Latinamerika, ledarskap och diplomati), galamiddag på Columbia samt, idag, brunch på New York Historical Society.

SIPA grundades alltså 1946 (många av skolans grundare var också insyltade i att dra igång FN året innan!), och efterkrigskänslan av att världen måste räddas är fortsatt stark.
Dessvärre blir det en ganska elitistisk ton i högtidstalen – jag vet inte hur många gånger jag hörde skolans rektor och andra tala om hur fantastiska vi SIPA-studenter är, och hur vi bidrar till att göra världen bättre.
Hmmm...det är verkligen en sanning med modifikation, inte fan har jag gjort världen ett enda dugg bättre (trots mina löften i ansökningsuppsatsen att åtminstone försöka...). Och en och annan har nog valt karriärväg utifrån vad som lönar sig privatekonomiskt (ingångslönen kan vara över $100 000, i vissa branscher).
Faktum är dock att många som gått SIPA jobbar med utvecklingsfrågor i vid bemärkelse i bra sammanhang. Och det är trots allt en ganska ödmjuk form av elitism och kaxighet som odlas, inte så kaxigt som jag tror att det kan låta på många amerikanska business schools.

Men om jag säger att de hade fått såväl Kofi Annan som New Yorks borgmästare Michael Bloomberg att skriva särskilda gratulationshälsningar till SIPA, och Världsbankens förre chef James Wulfensohn att hålla middagstalet på lördagsmiddagen, så förstår ni anslaget...

SIPA-studenter är av naturen spridda över hela världen, så de har fått köra liknande evenemang i mindre skala i Washington DC, Bogota, London, Paris, Berlin, Tokyo, Peking, Mexico City och Bogotá under året. Och "mina" bästa SIPA-kompisar finns inte längre i New York, utan i Montreal, Skopje, Geneve och lite andra städer, så jag fick hänga med nya vänner och bekanta under helgen.

Till exempel Björn N, som gick ut SIPA 1967 och sedan dess jobbat för SEB i Stockholm och Mexiko. Hur cool som helst, vi hängde i en av Columbias verkliga klassiker i lördags kväll, baren West End/Havana Central (mer om klassikerstatusen här).
Och på middagen råkade jag sitta bredvid en Caroline, som verkade spännande och som jag började prata med på allvar mycket för att hon bor i East Harlem, vilket kunde innebära bra material till min bok. Men så visade det sig dessutom att hon är filmare från Haiti och sysslar med diverse intressanta filmprojekt där – mycket bra! Hon ska exempelvis dra till Jacmel på Haitis sydkust och filma i november, hmmmm.... (Jag var där två gånger i februari, men åker gärna tillbaka!)

Inte nog med det, i den där baren började jag också prata med en amerikansk officer som varit posterad i såväl Irak som Afghanistan och North Carolina. Det är ganska sällan jag talar med militärer (och på Columbias campus är det garanterat sällsynt med personer som använder uniform, istället för smoking) men de ger alltid intressanta perspektiv som är nödvändiga om man vill förstå ett och annat som händer i detta land.

På det hela taget fick jag såklart massvis med artikel- och reportageuppslag, så där så att huvudet nu håller på att sprängas av dem = frustration....för var ska jag lyckas placera allt?! Eller ens något?

Söndag kväll: något helt annat, nämligen middag hos den bohemiska och förtjusande familjen F i The Althorp Apartments på Broadway, med en filmstjärnevacker, polioskadad diva i 80-årsåldern som med-gäst. Får berätta mer när jag hämtat mig från den fullkomligt surrealistiska och underbara upplevelsen!

/Gunilla