Kan byrådirektörer blogga (eller ens kommentera)?

NEW YORK Svårigheten att förena bloggande med diverse krav i ens tillvaro är ett evigt dilemma för de flesta bloggare, och säkert ett krux som avskräcker många potentiella bloggskribenter från att sätta igång.

Signaturen Byrådirektören skrev apropå denna min postning om att en viss Washington-korrespondent uttalade sig om bloggande:

Det där är en intressant fråga – vem kan egentligen blogga, och vem kan det inte? Och hur noga måste man vara med vad man skriver om man har ett annat uppdrag med höga lojalitetskrav?

Kan Carl Bildt blogga nu? Margot Wallström? En domare i Högsta domstolen? En tjänsteman som jobbar på riksdagen, en central myndighet eller regeringskansliet? Om vad?

Som jag ser det handlar det om krav på lojalitet mot sitt uppdrag och sin huvuduppdragsgivare. Det är samma sak som om man skriver i en tidning eller ger ut böcker. Det kan inte hur som helst kombineras med ett uppdrag som kräver lojalitet.

Och även om man inte bryter lojaliteten så blir det problem om man ändå utsätter sin uppdragsgivare för risker genom blotta misstanken om illojalitet.

Ofta finns i anställningavtal, enskilda eller kollektivavtal, klausuler om förtroendeskadliga bisysslor – bloggande skulle kuna vara en sådan. Meddelarfriheten ger inte heller helt tydligt skydd för egen publicering, t.ex.

Kan du inte spekulera lite mer kring detta?

Undrar om jag ens fick skriva detta inlägg under eget namn?

Tja, det finns ju mer eller mindre frispråkiga bloggar. Men Bildt tycks ju i alla fall ha slutat blogga nu ... "Det är skillnad på att vara svensk utrikesminister och att vara Carl Bildt", som han uttryckte saken på pressträffen i Washington häromveckan.

En av de många saker jag gillar med att vara icke-anställd journalist är att jag får – och snudd på bör – skriva vad fan jag vill. Det finns alltför få verkligt fria skribenter – och jag kan bara försöka sträva ditåt. För det finns naturligtvis en lång rad saker som hämmar mig, exempelvis hänsyn till redaktörer och uppdragsgivare. (Orkar inte bekymra mig alltför mycket om potentiella uppdragsgivare, för skulle jag det bleve inte mycket bloggat.)

Fast jag försöker ibland bita de händer som föder mig, till exempel genom att då och då berätta om dumma "tack men nej tack"-motiveringar – mest för att det är så sällan sådant kommer ut (annat än i kända skribenters memoarer femtio år senare). Eller bakgrundshistorier som inte alltid ställer mina uppdragsgivare i positiv dager. Och som journalist kan jag givetvis bara vara lojal mot Sanningen...

Men gudarna ska veta att jag utgår från att det är en begränsad skara som läser denna blogg, och att redaktörerna själva inte gör det..! Eller så kanske det är just det jag hoppas, haha.

Over to you – varsågod och kommentera Byrådirektörens funderingar.

/Gunilla