05 November 2006

Snubbar som hubbar

NEW YORK Var det inte det jag trodde, det har helt klart varit något halvskumt med antagningen till UD:s aspirantprogram/handläggarutbildning ("hubben", som den kallas internt). SVT:s Dokument Inifrån har granskat hur det funkar, för att illustrera vikten av kontakter för att få eftertraktade jobb. (Tipstack: Sanna.)
Tyvärr har jag i skrivande stund inte sett programmet, eftersom jag inte lyckas få webb-TV:n att starta, men jag hajar upplägget ungefär efter att ha läst läsarkommentarerna här.

Tja, jag har genom åren hört ett antal exempel på sökande med klockrena meriter som inte kommit in – vill dock understryka att jag känner ännu fler kompetenta personer som har kommit in och som inte har släktingar på UD eller andra liknande nepotismartade förbindelser!

Min egen ansökningsprocess var dock en aning underlig. Första gången jag sökte till handläggarutbildningen, för sex år sedan, kallades jag som en av kanske 200 (?) till det skriftliga provet. Närmare bestämt satt jag i ett rum på svenska ambassaden i Peking och skrev. Detta tilldrog sig i maj 2000.
På grundval av resultatet blev jag en av de cirka 40 personer som blev kallade till den andra omgången: intervjuer och muntliga tester under en oktobervecka i Stockholm. Men inte en av de 15–20 som kom in. Fair enough, det är många som söker, och jag hade bara mina studier och journalistiska meriter – ingen erfarenhet av att ha jobbat på FN- och EU-organ eller svenska utlandsbeskickningar som så många har.

Året därpå hade jag dock åtminstone förbättrat min meritering, med första året på min Mastersutbildning i internationella relationer här i New York. Och det borde ju vara en fördel i sammanhanget. Men då kallades jag inte ens till det skriftliga uttagstestet! Go figure.
Den ansvariga på personalavdelningen vägrade att utveckla varför när jag ringde och frågade, och hon ville inte heller säga något om vilken slags meriter eller egenskaper jag hade ansetts sakna. Well, det kanske inte var hennes uppgift – men där någonstans gav jag upp idéerna om att jobba på UD (tolv år efter att jag anammat dem).

Min slutsats har varit att jag måste ha misslyckats grovt på intervjuerna, så att jag blev svartlistad som omöjlig till antagningen år 2001. Men när jag lyckats få igång SVT-programmet kanske jag utvecklar andra teorier, om konspirationer av olika slag.
Vad jag kunde klura ut det år jag fick göra testerna var dock att det var minst tre personer av dem som antogs den omgången som var diplomatbarn, varav en enligt uppgift var son eller dotter till nå'n personalchef... Bäst, dock, att inte kolla en bra story!

Well, nepotism och annat i arbetslivet i allmänhet kan jag orda länge om, men det får bli en annan gång. Låt mig tillsvidare konstatera att det är väldigt skönt att inte ha valt samma yrkesbana som sina föräldrar eller kusiner eller syskon.

/Gunilla

12 comments:

  1. SVT-programmet var klart svagt. De jobbade hårt på att få tittaren att blanda ihop "gräddfil" till "garanti att få skriva inträdesprov". "Gräddfilen" gällde dock inte diplomatbarn utan de som hade jobbat på UD (där ungdomar med rk-känningar var överrepresenterade).

    Det skulle varit mycket intressantare att tittat på den etniska enfalden i regeringskansliet eller myndigheter till exempel. Kanske hittade man inte någon försmådd aspirant som ville ställa upp.

    ReplyDelete
  2. Förresten: den kallas inte längre "hubben" utan "dippen" av de riktigt invigda. Precis som Riche inte längre kallas "Ricke" utan "Riket".

    ReplyDelete
  3. Till Lidbom II: "Riket", verkligen? Jag hade rentav missat att Riche skulle kallas "Ricke", hur är det möjligt? Så'nt här måste ni upplysa en utlandsboende som mig om, det är just så'n information man missar...
    Och det där med "dippen" hade jag också missat, fast det låter rimligt. Allt skulle vad jag minns en gång integreras med regeringskansliets generella aspirantprogram, vad som nu hände med det.

    ReplyDelete
  4. Byrådirektören11/6/06, 8:31 AM

    Som sagt, programmet var lite tveksamt i sitt upplägg och därmed försvann lite av poängen, för det finns onekligen sådana. Att kritisera uttagningsmetoderna, assessment center (kanske det dyraste sätt som finns - alla rekryterares våta dröm), var i sammanhanget onödigt.

    Ett grundproblem är att UD har anställningsstopp, men har ett behov av vikarier och praktikanter. Så då finns det i princip bara ett enda sätt att behålla bra folk, nämligen genom att ge dem nya vikariat eller genom att klämma in dem på HUB:en.

    Att uttagningen kan variera från år till år, kan bero på vilka som söker - att du Gunilla kvalade in till testet ett år, men inte till nästa kan bero på vilka andra som sökte och som hade en profil som i övrigt liknade din. Dessutom finns det i alla antagningsprocesser en viss grad av subjektivitet inbyggd.

    Men det är synd om UD, för jag är övertygad om att du hade varit ett positivt tillskott!

    Dessutom bör det vara en merit när man söker jobb att ha praktiserat inom organisationen, men det bör inte vara det enda som räknas.

    ReplyDelete
  5. Till Lidbom I: Ja, jag har fortfarande inte sett programmet, men jag medger att det hela inte verkar lika bestickande som jag först trodde när en kompis tipsade om det. Hade förväntat mig något riktigt smaskigt avslöjande.

    En undersökning om etnicitet i regeringskansliet skulle säkert vara intressant! Men, om vi fortsätter på UD-spåret: på sistone har jag både i New York och Washington stött på minst tre ganska unga svenska diplomater med klart utländsk bakgrund (Polen, Japan och ehhh...något land i Mellanöstern).

    ReplyDelete
  6. Till Byrådirektören: Tack för bra och initierat inlägg! Visst, UD:s omfattande antagningsprocess är lyxig – jag tror det var åtta olika personer som frågade ut en ur olika aspekter. Händer inte ofta (antar jag, jag söker ju aldrig jobb).
    Men även om din förklaring låter vettig tycker jag ändå att det var lite skumt att år I vara en av 40, och år II med bättre och tydligare meritering inte vara en av 200. Så jag fortsätter tro att jag måste ha framstått som alltför utflippad på intervjuerna...
    "Synd om UD" - haha, precis min slutsats. Their loss! ;-)

    ReplyDelete
  7. Hm, jag tror inte de har någon svartlista över gamla sökande. Tvärtom verka en del ha sökt flera gånger innan de kommer in. Det handlar nog snarare om det som Byrådirketörn är inne på: din profil var för lik någon annans.

    Både "raspen"(Regeringskansliets Aspirantprogram) och dippen tycks vara inne på sista vändan. Sen gör de nog om det.

    Etno: Titta på raspen och dippens klasslistor i år. Oerhört vitt, waspigt och rätt så medeklassigt.

    ReplyDelete
  8. Etno: Tja, det förvånar mig ju inte direkt. De blatte-diplomater jag stött på har väl varit undantagen som bekräftat den osynliga regeln.

    ReplyDelete
  9. byrådirektören11/6/06, 1:00 PM

    Etno-frågan:
    - Vad menas med waspigt?
    - Medelklassigt? Ja, det är väl så man kan beskriva hela Sverige, vi har en extremt stor andel "medelklass"?

    Men vänta på att 80-talisterna börjar ta sig ut från universiteten, och börjar få lite grundläggande arbetslivserfarenhet (vilket är ett krav för de flesta RK-tjänster, inkluderat de på UD (som är en del av RK, vad den interna mytbildningen än må ange...)) RK är delvis beroende av att övrig statsförvaltning rekryterar med mångfald, vilket i sin tur är beroende av universiteten. Möjligen bör man se över sin vana att uteslutande rekrytera personer med erfarenhet - å andra sidan är RK en mycket speciell arbetsplats där erfarenhet av offentlig sektor i övrigt är betydelsefullt för många tjänster.

    Var kan man kolla på klasslistor för Dip/RK-asp? De har ju haft uppehåll 2005, så 2006 är ju en nystart - ska man verkligen lägga ned då? Låter märkligt, i synnerhet om man betraktar demografin på RK idag.

    Grundfrågan är väl egentligen vad som är ett rimligt sätt att rekrytera på, till offentliga tjänster. Det känns som om det är en fråga som inte nödvändigtvis har ett utan mer sannolikt flera korrekta svar. På samma sätt borde UD kanske ha flera vägar in än HUB(Dip)-programmet?

    För att fortsätta att tjata så behövs det sannolikt också fler vägar ut ur statsförvaltningen. Statsvetare, jurister och ekonomer blir inte sällan sina statliga arbetsgivare trogna i en utsträckning som inte är helt lyckad. Jag är småbarnspappa och statligt anställd - det ska en del till för att få mig att överväga anställningar inom det privata, det handlar inte i första hand om lönen (den är nog nästan dubbel i privat sektor) utan om möjligheterna att kombinera jobb och föräldraskap (+liv i övrigt vid sidan av jobbet) - något staten idag är klart bäst på. Mer omsättning vore önskvärt, frågan är bara hur?

    ReplyDelete
  10. Byrådirektören: Tack för ännu ett initierat inlägg!

    Eftersom jag varit fullt upptagen med att blogga om skor och spanskkurser (se ovan) och försöker satsa på det där med "+liv" resten av dagen hinner jag inte kommentera så mycket. Överlåter svar om dippar och raspar och omsättning på arbetsplatser till dem som kan något om sådant.

    Men en sak bara: visst finns det olika vägar in på UD, utöver aspirantprogrammet. Jag vet flera personer som inte är "hubbar" men som fått kvalificerade UD-jobb ändå.
    Ett exempel: en f d chefsekonom på UD:s u-avdelning rekryterades från SIDA. Ett till: en f d journalist och f d (?) anställd på pressjouren hade kommit in via praktikantjobb och annat och blivit kvar – hon sade att hon säkert skulle kunna söka och komma in på handläggarutbildningen, men såg ingen anledning eftersom hon redan tyckte sig ha "UD:s roligaste jobb" (pressjouren, alltså).

    Har jag förstått saken rätt tycker annars de som redan är inne i maskineriet – t ex genom att jobba som andre-sekreterare på någon ambassad eller som projektanställda på någon avdelning i Arvfurstens palats – att det ändå är smart att gå utbildningen, för att det skapar en särskild samhörighet med en kull klasskompisar.

    Well, nog talat om UD för idag. Nu +liv!

    ReplyDelete
  11. Då har vi idag lärt oss: "Riket", "Raspen", "Hubben" och "Blattediplomaten."

    ;)

    ReplyDelete