När jag besökte D:r Död i Darwin

NEW YORK Mest läst på www.svd.se idag är reportaget om hur Mats Persson från Laholm reser till "självmordskliniken" i Zürich och dör.

Döden berör, det handlar om svåra etiska ställningstaganden och är ett personligt genomfört reportage – så läsarintresset är inte konstigt.

Redaktör'n skriver – som vanligt – klokt, om varför samhället inte bör erbjuda dödshjälp. Läs det! Själv tänker jag dock snarast flippa ut i gamla reseminnen.

SvD listar länder där eutanasi är lagligt: Schweiz, Holland, Belgien samt delstaten Oregon i USA.
Men i mitten av 90-talet var Norra territoriet i Australien först ut i världen med att tillåta läkarledd eutanasi. Så jag kommer helt osökt att tänka på en av de absolut mest märkliga intervjuer jag någonsin gjort, på en av de märkligaste reportageresorna (och en av mina första; den allra första utanför Europa).

Jag gjorde mitt JMK-examensarbete genom att resa runt i Australien i några veckor. Tyvärr hade jag synnerligen oklara idéer om den röda tråden i reportagearbetet, och nästan inga jobb insålda i förväg. Faktum är att jag nog mest var ute efter äventyr.

I en liten Newsweek-artikel hade jag läst om Philip Nitschke, en allmänläkare i Darwin i Norra Territoriet som konstruerat ett datorprogram som kunde hjälpa folk att dö på egen hand. "Do you wish to proceed?" stod det på skärmen, och klickade den dödssjuke "ja" sattes en giftinjektion igång, enligt artikeln. Det lät ju som en story.

Jag hamnade i den mycket märkliga staden Darwin (en av världens mest isolerade, belägen på den australiensiska nordkusten) och lyckades mot alla odds få tag på Philip Nitschke. Norra Territoriet hade alltså infört en lagstiftning om eutanasi, dödshjälp – och människor från hela Australien sökte upp Nitschke för att få dö.

Jag hyrde en bil och åkte och hälsade på honom i den märkliga lilla läkarstation han jobbade från, och som också var hans hem.
Där fanns absolut inga patienter, oklart var de befann sig (men antagligen på något hospice någonstans, utom räckhåll för journalister, och de var heller inte så många). Det var egentligen en barack, mitt ute i djungeln, som han alltså bodde i och varifrån han gjorde hembesök hos sjuka; tror att han var allmänläkare i grunden och att detta med eutanasi mest var ett sidospår.

I sin stora verkstad demonstrerade Nitschke programmet på sin bärbara dator för mig (NB, utan att någon injektion startades!) och sedan satt vi i hans tropiska trädgård och åt fetaost-sallad och pratade om livet och om döden och om Australien och om saker han gjort i sitt liv och om hans föräldrar och lyssnade till enstaka små wallabies som studsade runt i regnskogen.

Vid den här tiden kallades Nitschke i medierna för "Australiens Doktor Död" (en anspelning på den amerikanske läkaren Jack Kevorkian) och jag minns att min kompis Hanna senare tyckte att jag varit helt galen som åkte alldeles ensam hem till en Doktor Död i mitten av djungeln. Ja, lite dumt, kanske, för man vet aldrig vad som kan hända på fältet – men han var som tur är väldigt sympatisk.

Efter besöket hos Nitschke fortsatte äventyren. Jag besökte en utvandrad svensk, en ilandstigen sjöman från Dalarna som odlade mango i Darwin-krokarna; flög till Tiwi-öarna norr om kusten och hängde i ett sorgligt litet aboriginskt community (planet landade på en remsa/flygplats som kallades Snake Bay, Ormbukten) och drog senare vidare till Alice Springs (där jag gjorde reportage om aboriginsk rockmusik, sedermera insålt till Svenska Dagbladets kulturredaktion, och besökte en stor kamelranch!) samt till Ayer's Rock/Yulara.

Egentligen gjorde jag väldigt konstiga, spännande och smått galna saker på den blott tre veckor långa resan. Men det var tyvärr få saker som resulterade i några reportage.

Resan finansierades genom att jag sålde några texter om svenska tjejer som pluggade i Melbourne och jobbade i Sydney (tack, Karin) – och så fick jag faktiskt några tusenlappar i resebidrag från australiensiska staten (varför jag genast bokför detta inlägg i "mut"-kategorin)!

Så här såg jag ut när jag förberedde min resa till Tiwi-öarna, antagligen dagen efter mötet med Phil Nitschke – vid poolen på ett vandrarhem i Darwin, med färsk frukt vid min sida. Ganska trevliga betingelser för ett examensarbete på universitetet, eller vad?!

Jag har inte haft någon kontakt med Phil Nitschke efter min intervju, men han verkar synnerligen aktiv i debatten och i de australiensiska medierna. Uppenbarligen är han fortfarande kontroversiell, till exempel genom att leda seminarier om hur man tar livet av sig. Hmmm... Allt detta skedde för exakt tio år sedan; kanske dags att dra till Australien och göra en uppföljning.

/Gunilla

P S Vad hände med eutanasi-storyn? undrar kanske någon. Inte mycket, dessvärre. Jag sålde den i och för sig till Aftonbladets Söndags-bilaga när jag kommit hem, och fick som tur är ganska bra betalt.
Men publiceringen drog ut på tiden, antagligen på grund av platsbrist, och snart fick jag skriva till redaktören att det tyvärr blivit för sent. Norra Territoriet hade fått upphöra med laglig eutanasi, eftersom parlamentet i Canberra stiftade en lag med motsatt innebörd som övertrumfade territoriets. Se dess argument här (inte minst argument 3, som handlar om vilken olycklig effekt en pro-eutanasilag skulle kunna få på Norra territoriets aboriginska befolkning.)