19 December 2006

Hur vinklas bäst en lägenhetsaffär?

NEW YORK Alldeles nyss satt [USA:s snart avgående FN-ambassadör] John Boltons unge, kaxige pressekreterare och skvallrade här i FN-loungens kafeteria, med likaledes kaxiga reportrar från Financial Times och New York Sun och nå'n blaska till.

Vore ju kul att höra vad de pratade om..! Det enda namn jag snappade upp när jag kilade förbi med min espresso macchiato och min lilla fruktpaj var [USA:s vicepresident Dick] "Cheney" – så om jag fattade rätt handlade det om att pressekreteraren inte vill jobba hos honom bara för att jobbet med Bolton tar slut. Men vad vet jag.

Det finns alltså massor av reportrar som inte gör annat än bevakar FN, dagarna i ända. De sitter här på heltid och har koll på allt som händer och kan odla kontakter och källor.
Dessvärre finns ingen svensk reporter som jobbar så. Efterfrågan på FN-material är inte tillräckligt stor, särskilt inte när det inte händer spektakulära grejer (vilket det ju verkligen inte gör varje dag). Jag försöker ändå vara här lite då och då, för att inte känna mig som ett UFO när jag väl dyker upp. Och för att få hänga i den vackra loungen.

Idag skulle jag egentligen bara samla material till en framtida grej, men fick i alla fall i uppdrag att skriva en väldigt kort och svenskvinklad text – apropå Kofi Annans allra sista presskonferens som generalsekreterare, där han bland annat nämnde Inga-Britt Ahlenius och Jan Eliasson.

Men medan jag skrev hittade jag en lång artikel i tidningen New York Sun (upplaga: 100 000; det vill säga den är marginell jämfört med tio gånger så stora New York Times) som var lite intressant, och som jag tyckte behövdes för att berätta om något nytt och något mer än "bara" om Ahlenius. Det handlade om hur Kofi Annan bott i en lägenhet på Roosevelt Island, öster om Manhattan och ett stenkast från FN-skrapan, med subventionerad hyra 1978–1996.

New York Suns artikel hittar ni här och min rewrite finns här.

Jag tycker det är så himla svårt att hitta den mest givna vinkeln i fall som dessa. Det kan vara intressant att resonera öppet om det ibland, eller vad tycker ni!? Jag tycker i alla fall att det görs alltför sällan av svenska reportrar. Och jag ser det som en av poängerna med denna blogg (samt som hommage till Kofi Annan, som så ofta talar om transparency och accountability).

Jag kunde ha gjort som New York Sun – och vinklat det på att Kofi Annan hycklat, som länge korpat åt sig en relativt billig lägenhet trots att han möjligen haft råd med dyrare. (Säkert hade han det åtminstone i mitten av 90-talet då han stigit i graderna på FN.) Historien skiljer sig inte mycket från alla lägenhetsaffärer vi sett i Sverige under många år, alltså en viss diskrepans mellan retorik och egen bostadslösning. New York Sun skriver:

...the issue is pertinent because Kofi Annan, whose wife comes from one of Sweden's wealthier families [Nan Annan är ju född Wallenberg./Gunilla], has spent years lecturing Americans on how the well-heeled have obligations to those less fortunate. Those low- to moderate-income New York families for whom such accommodation was built face a four-year waiting list. [Väntelistan varierar, till vissa lägenheter i området kan den vara kanske 1–2 år./Gunilla]

Samtidigt är det uppenbart att artikeln är en del i ett mediedrev mot Kofi Annan. Ett sista tjuvnyp, liksom.

Jag har varit på presskonferenser om olja mot mat-programsutredningen, där massor av journalister verkade vilja ha generalsekreterarens huvud på silverfat – har faktiskt aldrig varit med om en så hätsk stämning på någon annan slags presskonferens. Det har alls icke bara gällt amerikanska journalister, men medierna i USA har definitivt gjort vad de kunnat för att skandalisera Annan.

Skribenten Ian Williams, som tidigare var ordförande i FN-korrespondenternas förening och som skrivit massor av böcker och artiklar om FN, har skrivit klokt och initierat om den politiskt betingade och långvariga kampanjen mot Kofi Annan – läs en av hans många texter om detta! (Jag har träffat Williams, har för mig att han är irländare men har bott länge i USA.)

Men New York Suns artikel verkar rätt välresearchad, och de redovisar vad de fått fram samt att många uppgifter är oklara och obekräftade. Jag har ingen anledning att påstå att reportern blott smutskastar Kofi Annan av politiska skäl (och även om hon gör det kan det ju finnas substans i sakuppgifterna).
Visst kan man tycka att det var längesedan han bodde i lägenheten (tio år) och han var ju en vanlig FN-tjänsteman när han flyttade in, och visst har han all rätt att bo så billigt han kan så länge han får – men det är å andra sidan rätt skumt att hans bror nu har den (eftersom han är Ghanas ambassadör i ... Marocko). (Den typ av bostäder det handlar om får inte användas som övernattningslägenhet.)

Egentligen borde jag ringa och kolla uppgifterna själv, med bostadsbolaget på Roosevelt Island som upplåtit lägenheten till såväl Kofi Annan och sedan hans bror. Samtidigt är det svårt att tro att jag skulle få några andra svar än de som New York Sun redan redovisat – och klockan är redan väldigt mycket i Sverige (jag ligger ju ständigt sex timmar efter). Absolut ingen redaktör förväntar sig något sådant. Min mobiltelefon är dessutom putz weg.

Så jag kompromissar och redovisar några av uppgifterna ur New York Sun, men flikar in att tidningen är en av alla dem som skrivit mycket om Olja för mat-programmet (dock utan att använda ord som t ex "deltog i drevet"). Jag lägger till Kofi Annans egen icke-kommentar från dagens presskonferens.

Har dock inte mycket mer än 2 000 tecken till förfogande, och har inte plats för att gå in på tidningens politiska färg ("right of centre" eller kanske bättre "libertarian", vilket båda dock är svåra att rakt av använda på svenska), ej heller att det är en tidning utan stort genomslag (jämfört med New York Times), eller att skribenten Claudia Rosett är knuten till en viss tankesmedja – får nöja mig med att kalla tidningen "FN-kritisk". Det vore för enkelt att etikettera skribenten eller tankesmedjan som "höger" eller "konservativ", så det får vara.

Med andra ord vet jag inte om min text blev begriplig eller relevant för den normalintresserade läsaren! Det är så mycket kontext som bara finns mellan raderna. Kanske hade ämnet lämpat sig bäst för till exempel en "kommentar" eller "krönika" på en ledarsida. Fast det måste ju gå att skriva det som en rak nyhet – så jag vinklade alltså på att Kofi Annan in i det sista granskas av vissa medier, utan att påstå att granskningen skulle vara obefogad. Särskilt intressant blev det för att det fanns en hänvisning till familjen Wallenberg (men det hade jag såklart inte heller plats att skriva explicit).

För att hålla ett visst mått av seriositet och självständighet, och inte bara okritiskt rewrita, kallade jag in en kompis här i huset, som själv är FN-tjänsteman och som själv bor på Roosevelt Island för att lusläsa min text. Mycket bra, på så vis rensade vi i alla fall bort en del tveksamheter (tack Anna!).

Sedan var det bara att korta ... och korta lite till ... och skicka iväg ... nästan, för just då totalkraschade det program där jag hade skrivit rubbet..!!! Det var bara att ringa desken i Stockholm och förklara situationen – även om det låter rätt fånigt att skylla på kraschad mjukvara.

Texten gick i alla fall till sist iväg, och har väl vid det här laget strukits ner till en minimal notis i åtminstone några landsortstidningar ... gissningsvis finns bara Ahlenius och Eliasson kvar – och nu har jag varit på FN hela dagen och måste åka hem och packa!

/Gunilla

P S Denna bloggpost tillägnas särskilt de som gärna slänger ur sig saker som "TT – men det är väl bara notiser" eller alla som tror att det går fort och enkelt att skriva korta texter. Ehhh ... inte när ens dator kraschar, i alla fall!

2 comments:

  1. Åter en skitbra blogpostning. Alla som är nyfikna på tankarna bakom de artiklar vi läser borde läsa din blog!

    Hoppas på mer sådant under 2007, dessutom skulle jag gärna se "minireportage" om intressanta svenskar som jobbar i NY, något som för övrigt kanske borde kunna sälja bra?

    God jul!

    ReplyDelete
  2. Hej Leffe,

    Tacktack – håller helt med dig om att alla (som ... etc) borde läsa min blogg! ;-)

    Bra att du gillade inlägget, jag skriver gärna mer metajournalistik om jag vet att ni är intresserade av det. Se även kommande bloggpost om detta (21 dec).

    Minireportage om svenskar i New York... Tja, det går väl att sälja, till en viss del. Jag gör ju så'nt ibland – även om jag inte prioriterar det, eftersom det ibland känns som ... lite för enkelt.
    I alla fall när det är svenskar som ändå ofta figurerar i svenska medier.
    Och bland "mina" tidningar finns just nu få som efterfrågar den typen av jobb.

    Men visst! Till att börja med kan jag kanske lägga upp några av de texter jag redan gjort i mitt rudimentära textarkiv, som ju är sorgligt ofullständigt. Stay tuned.

    ReplyDelete