Ökenvandring med guldpenna

NEW YORK Guldpenna till Mustafa Can, grattis!

Utmärkt att Can inte nöjer sig med att bara tacka för priset, utan passar på att i DN påpeka att han levt med svenska språket sedan barnsben (jag är ändå imponerad; det är inte hans modersmål) och framför allt, att han alltid tar tillfället i akt att plädera för långa, genomarbetade reportage. Låt mig citera:

Just nu känns journalistiken som en ökenvandring. Var finns det plats för den goda berättelsen? Allt ska vara så kort som möjligt. Därför marknadsför tidningar take away-journalistik med krönikörer. Redaktörens första fråga handlar om längden på texten, man får knappt tid att utveckla idén och hamnar i teknikaliteter.

Eftersom jag just fått lämna ett superlångt, berättande reportage där jag och de kloka redaktörerna knappt gjort annat än att utveckla idén vet jag att det finns ljuspunkter i eländet.
Men i stort har Mustafa Can såklart rätt (liksom i att sådana berättare som han på gott och ont bör satsa på journalistik i bokform). Goda berättelser kräver tid, betalar sig dåligt och går sällan att leva på. Och så är det väl ingen som har tid att läsa dem heller. Eller?

/Gunilla