Mer om att vara lyxmutad

MIAMI B var fräsch som en nyponros när han kom ut från sin balinesiska massage på Setai Hotels spa-avdelning.
Den sena eftermiddagen tillbringade vi på Pause, ett av många sidoevenemang i Wynwood till den stora mässan.
Nu sitter vi båda på tjusiga art déco-hotellets Sagamores restaurang, och flirtar vilt med en av servitörerna – Kyle från Ohio. Han inte bara ser ut som en fotomodell, han är modell. [Uppdatering 10 dec: B hittade just Kyles portfolio på nätet.]

Igår på Sheba hade vi också en extremt snygg servitör: Daniel, från Miamis Kuba-koloni. Men han var inte modell, utan kollektiv-boende rastafari-arkitekt involverad i diverse husockupant- och restaureringsprojekt i Miamis Design District/Little Haiti.

Både Kyle och Daniel ska få figurera i en artikel jag ska skriva de närmaste dagarna, om var i USA coola amerikaner vill bosätta sig. Så det är alltså research, och ingenting annat, jag ägnar mig åt på restaurangerna.

Hittills har vi ikväll (som jag skrev i föregående postning) tack vare B:s London-redaktörers tunga inflytande och redaktionella glamourmakt inmundigat: Två martini var (ingefära + gurka, samt ananas) en massa mat (ceviche, hummer + tacos, snapper, grillad lammkotlett, grekisk sallad och tonfisktartar) samt cheesecake och chokladfondant. Och två glas vin och två glas champagne och två koppar espresso macchiato vardera. Inte bra, mer dryckeskonsumtion än sammanlagt tidigare under veckan. Gud, så förtappade vi är. Men jag motiverar det hela med att jag ju är här som sällskapsdam och konstsamlare och möjligen researcher, ingenting annat. Och så kommer vi ju att betala osannolika mängder pengar i dricks.

Ja, som ni märker, fortsatt lyxliv i Miami! Och snart bär det av till det kanske lyxigaste stället av dem alla, The Raleigh. Är det sista kvällen så är det (vilket det är, tyvärr). Våra förutvarande Miamikompanjoner har vid det här laget dragit vidare till Georgia, och skickar per mail märkliga rapporter om konstiga hålor, white trash och däck som behöver fixas. Vi förstår ingenting – vaddå, det är väl bara att ta en drink till vid poolen?! [Jag bara skojar, faktiskt, har själv inte intagit någon enda drink vid någon pool här.]

New York-vardagen känns också väldigt långt borta. Men, det kan inte hjälpas, det är ju de där kontrasterna som är skoj, no?!

Och, märk väl, jag sysslar fortlöpande under dessa Miami-lyxerieskapader med Sundbybergskommunpolitik-reportagegestalning!

/Gunilla