Lyxmutade journalister – så funkar det

MIAMI Min resekompanjon B verkar inom magasinsjournalistikens förtrollade värld, och har inte samma smått förlegade yrkesideal som jag (mer om detta här och här). De senaste veckorna har hans London-redaktörer ringt alla möjliga glamourhotell här på South Beach (oh, det finns många!) för att be om gratis rum åt honom, självklart mot att de uppmärksammar hotellen i sina tjusiga magasin.

Men under konstmässan är alla hotell fullbelagda ändå, och rumspriserna är lika höga som somliga av de mer spekulativt byggda bostadsrättsskraporna här – så det slutade alltså med att vi hamnade på Best Western med betalning ur egen kassa. (Ni märker mönstret? Det är antingen frilansmedarbetaren som själv betalar resa + kost&logi, eller den som vill bli omskriven som bjuder ur sin PR-budget – aldrig tidningen.)

De upparbetade kontakterna med hotellens PR-avdelningar har dock fått andra effekter. Just nu genomgår B någon slags behandling på Hotel Setais stiliga spa-avdelning – "the unique and exotic (– – –) bringing the healing spirit and traditions of the east to South Beach", som det står på dess hemsida – medan jag sitter och skriver i hotellets lobby. (Det är ganska komiskt, jag skriver ut anteckningar om Sundbybergs kommunpolitik samtidigt som jag pimplar ett glas av ställets billigaste champagne – 21 dollar inklusive skatt och dricks. Vad gör man inte för att få hänga i tjusiga miljöer.)

Och så har B lyckats få Hotel Sagamore att bjuda oss på middag ikväll! Bilden till vänster visar en del av dess matsal.

Jag är ju här mer som sällskapsdam och konstsamlare än som reporter, så jag känner faktiskt inga moraliska skrupler för att hänga på och smörja kråset.

Men att själv ringa och be om dessa special treatments genom att förespegla en artikel ... nej, det skulle jag inte klara. Nå'n måtta får det vara. Tyvärr, för jag inser potentialen! (Min syster tycker jag är dum i huvudet som inte utnyttjar yrkets möjligheter till fringe benefits till max, även om det är yrkesetiskt tveksamt. Det är jag antagligen. Heller korrumperat lyxliv än inget lyxliv?) Hur och om B tänker använda materialet har jag ingen aning om, men visst lämpar sig såväl Sagamore som Setai för allehanda omnämnanden i livsstilspressen.

För en tid sedan skrev min vän och duktige kollega Bo Madestrand, som jag också fått äran att hänga med här i South Beach, en debattartikel i Journalisten om tveksamma bjudresor. Tyvärr verkar den inte finnas på nätet, men som jag minns det var utgångspunkten att han hade blivit erbjuden att resa till Salone del Mobile i Milano på mässans bekostnad häromåret – och han ville varna branschen för den utvecklingen (eftersom han insåg att han är en av få frilansjournalister som tackar nej till ett sådant erbjudande).

Men artikeln gav, enligt honom, så gott som ingen respons! Trist, för företeelsen diskuteras sällan av dem som borde (t ex redaktionsledningarna på tidningar som anlitar frilansar). Som vi kom fram till häromkvällen är det lite konstigt att det nog ofta är frilansskribenternas egen yrkesetiska moral som avgör.

Nu lär Bo ha slagit till igen, genom att i anslutning till sitt reportage från Miami i dagens DN Kultur (inte heller på nätet, vad jag kan se) råka nämna i en liten sidotext att mässorganisationen här sponsrar besökande journalisters resor hit... Och även representanter från förmoda seriös, svensk press har låtit sig bjudas. Inte helt bra, och jag hoppas att det blir debatt på berörda redaktioner!

Fast vi vet ju hur det kommer att låta. Om det mot förmodan skulle bli debatt blir det olika varianter på:
1. "Vi skulle inte ha möjlighet att bevaka det intressanta evenemanget X annars".
och/eller
2. "Det var en frilansskribent som ändå skulle dit, och vi har inget ansvar för hur hon finansierar sin resa".

Uppdatering: Förresten, detta handlar naturligtvis inte bara om frilansmedarbetare, utan ofta om fast anställda journalister också.
Ni minns kanske att förundersökningen om H&M:s förmodade bestickning lades ner? Läs mer om det i Realtid och i Journalisten. Åklagaren kunde inte visa att det inte är "kutym i branschen" att bjuda journalister, som i det fallet på en resa till New York med hotell och middag. Nä, just det. Kutym är snarast att utöva mesta möjliga PR med lämpliga medier.

Och det är alltså inte, om man ska ha detta rättsfall som ledstjärna, olagligt (muta/bestickning) att bjuda journalister på förmåner av olika slag, om de har att göra med yrkesutövningen. Däremot bryter det ju mot journalistikens etiska regelverk – så frågan som uppstår är vilka journalister som känner sig tvungna att efterleva det.

Det är där det är en löpande skala från modeskribenter och resejournalister till nyhetsreportrar och grävare – och att jag är så besatt av detta ämne och dess fallgropar är väl för att jag gärna sysslar med journalistiska genrer lite här och var på den skalan.

/Gunilla