Det blev en söndagsutflykt , i alla fall

RAIPUR-BOMBAY Lördagen i Dantewara blev snudd på farsartad.

Först var det meningen att vi skulle bli upphämtade vid hotellet klockan 8 på morgonen, för att åka till olika byar och flyktingläger hela dagen, och se på när en viss organisation bedrev folkupplysning om livsmedelshygien och sjukdomar (vilket de gör i inte mindre än 600 byar!). Klartecken från organisationens sympatiske ledare (vars dotters tioårskalas vi ägnade åt schmoozing häromdagen).

Men den kille vi hade gjort upp med dagen innan dök aldrig upp. Klockan 9 fick vi efter lite ringande veta att han hastigt och lustigt tvingats dra till Raipur med sjuka svärföräldrar och _tyvärr_ inte kunde hjälpa oss.

(Senare fick vi veta att han inte alls var i Raipur, utan i den by där vi först träffats/organisationens eget ashram. Alltså på plats. Klart mystiskt - men antagligen hade han fått kalla fötter inför att ta med journalister till det politiskt känsliga flyktinglägret. Synd, för det var verkligen organisationens eget arbete vi var intresserade av denna gång. Jag hade kommit på hur vi kunde vinkla allt så att det kunde passa en viss, svensk tidning.)

Så det blev en halvseg dag i Dantewara downtown istället, mestadels tillbringad med evighetslånga nedladdningstider på ett av hålans få Internetställen. Det enda som piggade upp en smula var en slags religiös procession med kvinnor som tågade igenom hela staden under ett par timmar, vackert klädda i färggranna saris och med kokosnötter på huvudet som de i skymningen "tömde" i floden.

På kvällen var det dags för naxalitspanings-tur numero två. Den första, efter tvådagars-djungelpromenaden, misslyckades alltså. Men två av de fixers vi hade med oss då hävdade att de hade egna kontakter med någon naxalit-kommendant, och att de kunde sätta oss i kontakt med honom och en handfull av hans gerillasoldater. På villkor att vi inte avslöjade något om detta för någon, och särskilt inte för vår "huvudfixer" (som de ju snodde jobb ifrån).

Vi kände inget större förtroende för dessa två slicka killar i 20-årsåldern, som vi det laget haft med oss i några dagar, och förstod inte hur de kunde ha några tillräckligt bra kontakter. Men eftersom jag var tvungen att åka iväg snart kändes det som en chansning vi var tvungna att göra.

Så på lördagskvällen förberedde vi oss genom en ödesmättat ritualmässig måltid, trots att ingen av oss var hungrig, och fixade ficklampor och annan utrustning.  För första gången under denna resa kände jag fjärilar i magen, men visste inte riktigt om det berodde på intag av för många osköljda vindruvor eller äkta och sund nervositet. Troligen både-och.

Denna gång skulle vi förvisso bara behöva gå några kilometer genom en skog - men i beckmörkret, vilket knappast är det bästa för knän och vrister (under den långa djungelvandringen var jag konstant livrädd för att bryta eller vricka något, och då gick vi ändå i dagsljus). Vi skrev lappar som vi lämnade på hotellrummet och till Läkare utan gränser-killarna på hotellet, som lovade att kontakta våra respektive ambassader i New Dehli, den svenska och den kanadensiska, om vi inte skulle vara tillbaka på hotellet morgonen därpå.

Strax efter klockan åtta ringde det på dörren. Men det var inte våra unga fixers som kommit för att hämta oss, utan vår huvudfixer Khamil - han är förvisso inte särskilt gammal han heller, men lite mognare och klokare... - som hade något viktigt att meddela, via en medhavd tolk.

(En bra fixer som dessutom talar bra engelska existerar knappt, utan det krävs ofta flera personer för att få ihop allt - och ibland ganska långa översättningskedjor! Autentiskt exempel på hur många steg som ibland kan krävas: 1. min sluddriga engelska - 2. Jacksons tydligare och enklare engelska - 3. någon fixer som talar hindi och möjligen förstår det lokala språket gondi - 4. någon vuxen bybo som talar hindi och gondi 5. något barn som enbart talar gondi.)

Nu blev vi nervösa för vad som skulle hända om de andra två kom medan han var kvar. Vi satte oss på balkongen för att kunna tala ostört (och samtidigt hålla uppsikt över vilka bilar som körde in till hotellet).

Det visade sig att Khamil (han heter inte så, jag använder för säkerhets skull ett fingerat namn här) blivit kallad till förhör i två timmar av den lokala säkerhetstjänsten. Dessutom hade hans familjs hem utsatts för en liten husrannsakan.

Trots att han jobbar som TV-journalist och rapporterat om känsliga saker har inget liknande hänt honom tidigare. Anledningen var att han synts på sta'n med oss utlänningar. Säkerhetstjänsten hade noterat att vi hade stannat längre än de sju dagar vi tydligen hade sagt att vi skulle vara på plats när vi kom till hotellet (som naturligtvis hade rapporteringsskyldighet till polisen...). Nu blev vi smått paranoida och såg avlyssnare överallt i hotellpersonalen - och Khamil sade att han inte borde åka iväg med oss fortsättningsvis, utan hoppa in i bilen en bit ifrån sta'n. Åtminstone inte när det handlar om naxalitspaning.

Annars såg han glad ut. Han skrattade mest åt det hela, och påstod att det två timmar långa förhöret skett under vänskapliga former (han känner ju alla i sta'n)! Fast hans mamma hade blivit orolig.

Hmmm...det absolut värsta är när man som utländsk journalist utsätter lokala medhjälpare för risker. Vi åker hem, de bor kvar. Samtidigt är det Khamil som vet hur det funkar med de lokala myndigheterna; han hade onekligen tagit allsköns officiella kontakter så att allt skulle vara OK...och det trodde han att det skulle vara här också. Han hade levererat en förklaring som de hade nöjt sig med.

Som tur är hann Khamil och hans tolk sticka iväg innan några andra fixers dök upp. Men det farsartade springandet av människor fram och tillbaka fortsatte - nu dök en israelisk fotograf upp på balkongen. Han bor sedan fem år i New Dehli med sin fru och sexåriga dotter, håller på med en fotobok om indisk gatumat och kom till Dantewara för några dagar sedan, i akt och mening att också försöka dokumentera naxaliter. Vi har varit generösa och delat med oss av det lilla vi varit med om till honom, även när det kommer att ge honom enkla genvägar till saker som vi fått förhandla oss fram till länge, men har också fått veta en hel del i gengäld.

Nu ville han varna oss för att åka ut i skogen med våra unga fixers. Han tyckte helt enkelt inte att det lät trovärdigt att de skulle ha kunnat ordna några bra intervjuoffer; med dessa grupperingar fungerar det på andra sätt. Man måste närma sig naxaliterna genom helt rätt kontakter, och sedan kontaktar de en tillbaka om deras bakgrundskontroller i ... kanske New Dehli? ger positivt utslag. Man kan liksom inte bara träffa dem i en skog utan vidare! Själv räknar han inte med att få något naxalitnapp på minst ett år.

Vi började undrar om vi var dumdristiga eller naiva eller både - och. Klockan började närma sig 21.30, och vi hade inte kommit iväg.

Då ringde telefonen i hotellreceptionen. Det var en av våra fixers, som hade att meddela att det inte kunde bli någon naxalit-expedition den kvällen, eftersom den i gänget som skulle köra inte lyckades hämta ut sin jeep hos polisen. (Han hade kört på nå'n cyklist kvällen innan, så att bilen tagits i beslag - men varit övertygad om att han skulle kunna muta till sig att få ut den!).

Så vi slapp alltså både någon krock mellan våra fixer-fraktioner, och att åka ut i djungeln mitt i natten! Att det också innebar att en stor del av storyn sprack framstod just då som ett mindre problem.

Faktum är att vi mest bara skrattade, utmattat, för det var en sådan västgötaklimax med ännu ett inställt evenemang efter alla våra hemliga möten, vår nervositet, våra dramatiska brev med meddelanden till ambassaderna. Det vara bara att gå och lägga sig... Nä, förresten, vi satt och diskuterade kameror och bildfiler med den israeliske fotografen i en timme innan vi stupade i säng.

Min sista dag i Dantewada blev ändå ganska givande. Vi var ute med "Khamil" och en annan tolk hela dagen. Framför allt besökte vi en by som under ett drygt år övergivits av sina invånare, sedan den förstörts av naxaliterna, men som nu börjat återfå en del invånare.

Det är en fruktansvärd tragedi med det som pågår i området (och som jag hoppas kunna sälja lite reportage om den närmaste tiden; jag är medveten om att jag inte hunnit förklara särskilt mycket om vad storyn egentligen handlar om här på bloggen). Inget illustrerar det bättre än åsynen av en militärförläggning/-tältstad intill en totalförstörd skola, eller av en paramilitär utsiktspost av sandsäckar på toppen av ett krossat "Folkets hus". Vi intervjuade och fotograferade officerare och milismän, och en tioåring som tyckte det var kul att hänga med de sistnämnda.

På vägen tillbaka passerade vi en bro som två gånger sprängts av landminor, och såg stora hål i vägen. En av dem vi mötte hade kört en lastbil som flugit i luften för en månad sedan - själv förefall han fysiskt oskadd, men bilen låg intill vägen och var totalkvaddad.

Efter minst fem timmar i en jeep den dagen var vi ganska möra - men det var bara att åka hem, packa, och sedan sätta mig på tiotimmars-nattbussen till Raipur...

Trots bristen på naxaliter - som gömmer sig djupt inne i djungeln, och tydligen inte längre vågar träffa journalister om de inte är en miljon procent säkra på deras identitet - har vi massvis med material som det nu återstår att göra något av.

/Gunilla