.JPG)
DANTEWARA Jag känner mig lite tjatig som ständigt tjatar om frilansjournalistikens ekonomiskt bistra stjärna (se föregående inlägg). Därför är det skönt när det finns fler som tar upp ämnet. Läs Isobel! (Hon skriver förvisso i andra genrer än jag. Att göra utrikesreportage och att skriva opinionsbildande debatt- och kulturmaterial är olika saker. Men essensen, att vi skulle tjäna på att jobba med vad som helst annat, är ungefär densamma.)
- - - - - - - - - - - - - -
Jag försöker lägga upp en vacker bild på sariklädda vägarbeterskor, inte särskilt välbetalda de heller - men lyckas inte logga in i min egen blogg. Och jag kan inte lägga upp bilder på det vis jag just nu lägger upp texter (genom att skicka mail till Blogger). Så ni får nog inga bilder förrän jag kommer hem igen.
/Gunilla
Jag var i onsdags på upphovsrätts- och förhandlingsevenemangsdag arrat av Pressfotografernas Klubb, Journalistförbundet och Svenska Fotografers förbund:
ReplyDeletehttp://www.sfoto.se/sff_start/nyheter.asp?ID=448
Vi fick en spark i baken för att inte gå med på fulavtal eller sänka priserna etc.
Två dagar senare får jag, på ett redaktionsmöte, veta att den tidningen betalar max 400 kr/bild! (Skribenternas arvoden var minst 1000 kr/uppdrag.)
Hmm.
Nåja. Så illa kan det inte vara. Trots allt drar du ju in så pass mycket stålar att du har råd att resa världen runt, bo i staterna, äta ute ganska ofta om jag förstår det rätt med mera. Så visst måste du känna något och därtill uppleva en sjuhelvetes massa och bestämma över dig själv icke att förglömma.
ReplyDeleteFrån en som jobbar på McDonald och vet hur lite man tjänar på att göra det (inga resor, inga schyssta utemiddagar, kanske bio någon gång ibland och usla arbetstider med en boss som alltid kör med mig...)
Frågan är vad som är bäst? En trygg men trist bana på McD, vegeterande på redaktion - eller friheten att resa/skapa som du. Kör själv ett sorts växelbruk, redaktionsperioder varvade med perioder av friare liv. I en alltför inrutad tillvaro går jag i stå. I en friare period, med vissa rutiner, fungerar jag mycket bra. En buffert på banken är förstås alltid bra, mentorer, mecenater också.
ReplyDeleteSynd med den uppgivenhet som jag ofta möter hos dem som är fast anställda. De har ekonomisk trygghet (ibland tom tiden att ta tag i gräv!), men många verkar drömma om ett friare liv, bortom telefonare och kommunbevakning. Långt från redaktionens fruktkorgar, gymkort och subventionerad lunch.