Fält- och fotarbete på FN

NEW YORK Jag fick ett mail från en kollega häromdagen, en New York-korrespondent för en svensk tidning, som beklagade sig över att han var bunden till sin dator och i praktiken tvingad att skriva artiklar som var rena skrivbordsprodukter. Vi längtade båda till fältet.

Vad skulle fältet kunna vara? Tja, själv har jag just nu reportageidéer i bland annat södra Minnesota, i San Francisco, i Rockford i Illinois, i San Antonio i Texas, i Washington DC, i Chicago, upstate New York och en massa andra ställen (även i andra länder). Så ni kan ju tänka er vilka fantastiska bilresor på vischan och underbara restaurangbesök i gastropoler det skulle kunna bli. Gissa om jag är avundsjuk på en av "mina" fotografer, som just nu kajkar runt i gränstrakterna mot Mexiko i Arizona.

Men för en frilans är det fullkomligt förödande att ha så där många olika idéer. De tar ju ut varandra! Bättre vore att koncentrera alla idéer till en enda plats, så att man – genom att sälja in en massa artiklar – kan skaffa sig råd att faktiskt komma iväg.

Eftersom det inte verkar bli så är jag kvar på Manhattan. Och fältarbete behöver ju faktiskt inte ske på vischan, utan kan bedrivas även här.

Idag har jag, liksom fredagen, ägnat åt att traska runt på FN:s högkvarter i jakt på bra intervjupersoner till ett reportage jag jobbar med, och än mer efter miljöer att gestalta. Just nu sitter jag i den enorma delegatsloungen; tidigare idag har jag hängt i presskonferensrummet, i lunchmatsalen och i sammanbindningsbanan utanför Säkerhetsrådet.

Och det funkar! Idag har jag sprungit på en hel del personer som jag kunnat intervjua. Har träffat/intervjuat/telefonintervjuat/sagt hej till/talat med – eller åtminstone iakttagit en rad personer och som kunde belysa allehanda aspekter av FN: Ban Ki Moons taleskvinna Michelle Montas, FN:s chef för de fredsbevarande trupperna Jean-Marie Guéhenno, Washington Posts FN-korrespondent, en bekant som jobbar för UNMIK i Kosovo på tillfälligt New York-besök, förre amerikanske Ecosoc-ambassadören, FN-kommentatorn Ian Williams, den norske biståndsministern, en singalesisk teförsäljare inbjuden av Global Compact, samt Frankrikes, Kinas, Jemens och Sri Lankas FN-ambassadörer...

Jag fick också idén till hur jag ska gestalta reportaget, alltså vad jag ska bygga upp det kring rent storymässigt, tack vare något en kollega kläckte ur sig under ett pressmöte. Mycket bra, eftersom det inte varit så mycket action här på sitone som kunnat ge automatisk gestaltning.
Och sedan tipsade denna kollega om en viss intervjuperson, som jag visserligen mycket väl kände till (och som jag tidigare intervjuat) men som jag inte hade haft en tanke på alls i sammanhanget. Av en slump råkade en delegation från just den personens land (Norge) vara på plats här i korridorerna, och de kunde tipsa mig om att han, som bor i Oslo, råkar vara på besök i New York just nu. Får jag tag på honom är storyn fixad!

Inte för att skryta, men jag tycker att det är så här man ska jobba med FN-rapportering: genom att tala med så många som möjligt och med personer från så många olika länder som möjligt.
Tänker på en kollega från Stockholm, som var på reportageresa i New York häromåret – bland annat för att skriva om FN. Han skrev en artikel som handlade om "världssamfundets framtid" i största allmänhet, alltså helt utan svenskvinkling. Ändå hade han nöjt sig med att intervjua tre intervjupersoner, som samtliga var svenska FN-diplomater. Inga andra! Jag förstår inte riktigt att han inte fick bakläxa från sin redaktion.

Well, well, vem borde inte få bakläxa. Ingenting blir så bra som det borde. Jag kan bara beklaga den gamla vanliga, trista tidsbristen, som hindrar mig från att söka upp folk från fler länder och från fler av FN:s organ. Har en lång lista på personer jag skulle vilja träffa...

Nu hoppas jag bara att Pakistans FN-ambassadör Munir Akram ska dyka upp här i loungen och att Harvardprofessorn Samantha Power ska höra av sig, för de skulle passa så bra i min story.

Mitt i alltsammans, närmare bestämt när jag gjorde intervjun med Ecosocambassadören, dök förresten en av redaktörerna på den tidning som texterna ska publiceras i upp, ganska oväntat, faktiskt, fast ganska bra att redaktörerna får se att jag faktiskt jobbar!

/Gunilla