Konsten att skriva för alla

NEW YORK Hur gör man som journalist när man ska skriva om en aktuell person som Sisela Lindblom för en stor och bred läsekrets, när man kan anta att 5 procent av läsarna redan är hjärtligt trötta på den så kallade "väskdebatten" och 95 procent av den (jag hittar såklart bara på siffrorna) knappt hört talas om vare sig Lindblom, De Skamlösa eller någon konsumtionskritik-debatt? När det känns som att "allt" redan skrivits om både henne och boken?

Jag tycker att Andreas Ekström löst det rätt snyggt i sin intervju med henne i Sydsvenskan. En sammanfattning av väskdebattsläget i faktarutan, och i huvudtexten nyfikna frågor om både debatten och om andra aspekter på boken – som visar att de två haft ett möte.

Jag gillar såklart frågan: "Finns det något i bilden av dig som inte har blivit rätt i den hetsiga debatten och som du vill lägga till rätta?". Det är inte alltid den ställs.

/Gunilla

P S Själv brukar jag avsluta så gott som varje intervju jag alls gör – nåja, många av intervjuerna i alla fall– med frågan: "Finns det något du vill lägga till, som vi inte hunnit prata om eller som du tycker att jag har missat?".
Det brukar bli antingen en intressant utläggning om något intervjupersonen gärna vill tillägga – eller, mer överraskande tycker jag, en perfekt sammanfattning av det viktigaste han eller hon redan sagt, men mer kärnfullt formulerad än tidigare under intervjun. Mycket bra! Fattar inte varför inte alla reportrar använder ungefär samma avslutningsfråga. Misstänker att många intervjupersoner – med stigande grad av frustration – sitter och väntar på att reportern ska fråga om just det (som de själva anser är intressant och viktigt, och som ofta också är det), men inte själva tycker de får tillfälle att ta upp det.