.JPG)
Men nu drar det ihop sig till smaskigheter igen, det vill säga rättegång. På tisdag är det dags.
Och jag, som är sjukt intresserad av förhållningssätt mellan journalister och deras intervjupersoner, kan inte låta bli att notera Jodenii uppmaning till hugade reportrar:
om du nu är intresserad av att tala med mig, läs på då lite innan. Du kan ju börja med att spana in förundersökningen. Jag är nämligen ganska trött på att tala med journlister som inte är ett dugg pålästa och där jag måste förklara massa saker först.Det finns nog fler intervjupersoner som har anledning att säga detsamma till oss journalister... (Själv borde jag t ex ha läst den så kallade Ahtisaariplanen innan jag gjorde vissa intervjuer idag, om Kosovo, så jag ska verkligen inte säga något.)
/Gunilla
Hej - bra ämne du tar upp, som vanligt!
ReplyDeleteNågot som irriterar mig är när journalister kommenterar och rapportera om offentliga dokument, t.ex. domar, som finns tillgängliga - men uppenbarligen utan att läsa eller försöka förstå innehållet.
Ofta finns det ju guldkorn i form av skiljaktiga meningar från enstaka ledamöter eller liknande som man skulle kunna bygga upp en mediadramaturgiskt fungerande och faktiskt i verkligheten existerande konflikt kring. Men dessa saker missas.
Ofta tror jag att det är hastigheten med vilken det ska rapporteras som avgör vilken vinkel som sätts på rapporteringen kring en dom. Sedan följer alla media den vinkeln utan att ifrågasätta det ursprungliga valet av vinkel, vilket i många fall vore naturligt för den som har tagit sig tid att läsa dokumenten.
Jag gillade uppdrag gransknings uppföljning av rapporteringen kring mordet på Kungsgatan, där man frågade sig hur så många medier kunde komma så fel och dessutom sitta fast i sin egen (uppenbart felaktiga) beskrivning av händelserna även efter det att domen meddelats. UG visade även på hur den felaktiga rapporteringen faktiskt kan ha fått politiska konsekvenser eftersom våra kära politiker ofta väljer att förhålla sig till mediabilden istället för till verkligheten (eftersom det är så dödfött att försöka förklara något för en journalist, och än värre att försöka förklara något för en enig journslistkår, när de missuppfattat något).
(se http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=66081&a=777798&lid=puff_795089&lpos=extra_0)
Fler journalister och redaktioner skulle behöva våga ha en lite mer självkritisk rapportering, istället för att bara tugga om sina "mediasanningar".
Kanske skule det hjälpa om fler journalister tilläts specialisera sig mer för att inte fastna så i de enkla svaren (t.ex. att tolka allt i linje med hur grannmedia tolkar)?
Vad gör man egentligen på redaktioner för att försöka hantera dessa kvalitetsproblem? Vad gör man på journalistutbildningarna?
Skulle man inte kunna ha en djävulens advokat-roll på redaktionen? Kunde man inte lära sig att byta perspektiv för att få en bättre belysning?
Eller säljer det helt enkelt för dåligt? Med det argumentet kan man ju motivera en väsentlig ökning av andelen porr och våld i nyhetsmedia. Men det vill ju ingen. Konstigt...
Här är ett färskt exempel på en rubriksättning som slår fast en underinstans dom, ett billigt försök att väcka allmänhetens kritik mot rättsväsendet: "-Titta, de släpper en morddömd! Allmänheten rasar!"...
ReplyDeletehttp://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=636338
Oseriöst, och en trist vinkel. Läser man tingsrättsdomen får man gissningsvis svart på vitt att det var en "nämdemannadom" och att juristddomaren bedömt att bevisen inte räcker, men att hon eller han blivit utröstad av tre outbildade kommunalpolitiker.
Tack för intressanta inlägg, Leffe.
ReplyDeleteJa, jag vet inte vad man ska göra åt detta med vinklarna. Trist att alltid skylla på tidsbrist och tunnelseende, men så är det ju ofta. Visst missar medierna guldkorn, stories och konflikter i domskäl, utredningar och rapporter.
Om jag ska döma utifrån mig själv så är det alltför lätt att klara sig (alltså, att få ihop sin artikel) genom att bara skumma väl valda delar, kanske bara pressmeddelandet eller sammanfattningen. Och pressmeddelanden är givetvis skrivna av pressekreterare som vet att det fungerar så. Jag säger inte att de alltid gömmer saker medvetet, men det händer säkert... Nyhetsreportrar skickas ut på en presskonferens som ska bli en artikel några timmar senare, samma dag ska fler artiklar snos ihop.
Ali Esbati skrev nyligen ett mycket intressant inlägg på temat hur de snabbt ihoprafsade artiklarna sätter en sanning som det inte så lätt går att få en motbild till – även om någon upptäcker en sådan sentomsider. Läs här: http://esbati.blogspot.com/2007/02/en-rapport-om-myter-kring.html
Provcitat:
"...spelar det någon roll att man enkelt kan vederlägga allt i Svenskt näringslivs ”rapport”? Mycket lite. Rapportens funktion är strikt PR-mässig. Och vi har sett gång på gång att det fungerar. Man släpper en rapport som mest innehåller smörja – men får tungt genomslag i medierna. Sedan, när någon hunnit läsa själv innehållet så kommer på sin höjd något genmäle eller en debatt någonstans. De som hör nyhetsinslagen är tio-hundra gånger fler än dem som får reda på att innehållet är ruttet."
Jo, två saker till:
ReplyDelete1. Ja, redaktions-"djävulens advokater" vore kanske något?! Säga vad man vill om journalister, men många är av naturen synnerligen skeptiska gamla rävar, och skulle säkert kunna fungera utmärkt som sådana.
Meningen är ju att redaktörer/redaktionssekreterare/nyhetschefer etc ska ha den rollen. Men en som enbart ansvarar för att granska vinklar (och inte samtidigt liksom ska "göra tidningen") vore kanske en bra idé. Om inte annat som ett tillfälligt kvalitetshöjande projekt, för att genomsyra redaktionen med insikt.
Men detta kanske förekommer systematiskt, vad vet jag?!
Jag tror att SvD talade i termer av just en "djävulens advokat" i samband med någon stor nyhetshändelse där drevet hamnade lite snett, minns inte vad det var – kanske "35-åringen"?
2. Ofta ringer jag till någon intervjuperson, fast jag inte alls har hunnit läsa på! Jag kanske inte ens har skummat en sammanfattning eller ett pressmeddelande.
Då beror det på att jag måste vara säker på att jag får tag på personen ifråga. Kanske ringer jag för att kolla om det är OK att ringa igen efter några timmar (när jag hunnit läsa på lite om det intervjun ska handla om) men om det inte går så river man liksom av några frågor, så att man har säkrat sina pratminus.
Oftast klarar man att låta som att man kan sina grejer, det är i själva verket det som är många journalisters specialitet – men ibland måste man ju verkligen ge intryck av att ha nollkoll?!
Själv brukar jag komma undan med att låta glad och nyfiken och att ställa ganska bra frågor – det är ju inte heller bra att vara _för_ initierad, för då missar man kanske att fråga om grundläggande grejer som kan ge bra svar.
Jag brukar också ibland glatt förklara att jag är allmänreporter och skriver om allt möjligt, och obekymrat ge exempel på min konstiga spännvidd (folkrätt, fine dining, fossila bränslen, finansiering etc). Då brukar jag sedan kunna överraska genom att ställa ganska insatta frågor. Mycket smart taktik.
Men egentligen borde alla journalister ha någon slags kvalitetskontroll och fråga sina intervjupersoner hur de egentligen uppfattade intervjun!!! Och texten som blev resultatet!
Jag lovar, nästan ingen skulle våga... Inte jag, i alla fall. Man kan maila iväg texter för genomläsning och tryckta artiklar och kanske rentav ett fotografi som tack för hjälpen – men aldrig att man skulle våga en rejäl, systematisk undersökning om det hela. Fast sådana studier har såklart gjorts av medieforskare.
Men att vara påläst borde väl ändå vara en tumregel så jag har lite svårt att förstå att man ens måste uppmana journalister att läsa på för att de ska kunna ställa mer ingående frågor.
ReplyDelete