Fruktstund

NEW YORK I söndags köpte jag en riktigt stor och ståtlig ananas för sex dollar, på Citarella här i Harlem. Den stod på köksbänken, synlig från mitt arbetsbord, och såg ut som Den Arketypiskt Perfekta Ananasen.
Kanske en liten kompensation för att jag inte fick genomföra en av mina Ghana-reportageidéer, en intressant story om varför Världsbanken förmår odlarna att byta ananassort – som såklart ingen redaktör var intresserad av (men som jag hoppas få göra vid nästa högst eventuella Ghanabesök). Synd, för det bästa jag vet är att göra fältbesök bland bönder och andra som sysslar med sitt lands basnäring (som bomullsodlare i Mali, som jag besökte i fjol apropå jordbrukssubventionerna till amerikanska dito – som drabbar Västafrika på alla möjliga sätt. Det lyckades jag inte heller sälja in).

Jag försökte i flera dagar klura ut hur jag skulle anrätta denna ananas på bästa sätt, alltså vilket storstilat öde som borde vänta den, utan att komma på något tillräckligt bra.
Som ni kan tänka er var den rejält övermogen när jag idag till sist högg upp den. Inte orkar/hinner jag laga något fiffigt heller, utan ett berg med brungula bitar bara ligger där i en skål och blir allt sämre. Det var såklart i söndags den skulle ha ätits. Aaaaahhh – livets förgänglighet, och så vidare. Man kan bli filosofiskt lagt för mindre! Hade ju åtminstone kunnat fotografera frukten, så hade den kunnat bli odödlig här på bloggen.

/Gunilla