.JPG)
NEW YORK Någon gång skulle jag vilja göra reportage i svenskbygderna, alltså i Minnesota, Illinois och de andra delstaterna i den amerikanska Mellanvästern dit smålänningar, ölänningar, västgötar, hälsingar, dalfolk och allt vad de var kom för att söka sig en bättre och friare tillvaro än vad det fattiga Sverige kunde erbjuda dem. Det gäller bara att komma på en bra och aktuell vinkel (och, som vanligt, en tidning som är intresserad av att publicera det...)! Jag har några idéer och destinationer på jäsning i skallen.
Något jag alltid fascineras av är att tänka på vad det blev av emigranternas ättlingar, och hur snabbt deras liv förändrades – liksom livet förändrades mycket snabbt därhemma i Sverige också, såklart.
En frilansskribent vid namn Susanne-nå'nting, som jag inte minns efternamnet på, skrev ett fantastiskt reportage om detta i Moderna tider för flera år sedan – hon sökte upp sina bryllingar (eller vad de nu var) i USA och jämförde sitt eget liv med deras. Och kom väl fram till att det trots allt inte var så stor skillnad i levnadsstandard.
Nyligen skrev jag en krönika om hur sentimental jag blev när jag kom att tänka på hur Kristina från Duvemåla fick klippa alla band med Sverige – utom enstaka brev, och så förstås astrakanäpplena – medan jag blott 150 år senare kan stå i en bar i Manhattan och kolla på Melodifestivalen i direktsändning.
Idag funderade jag, med anledning av en artikel i Portfolio, över vad en viss familj Bergström kan ha hoppats på för sina efterlevande, när de kom till Amerikat en gång i tiden. De kunde nog aldrig ha gissat på vilket märkligt sätt Chris Bergstrom skulle komma att försörja sig – som Wally the Green Monster. (Via Dennis)
Eller tänk om min mormorsmor, lantbruksarrendatorn Gerda Videll på Norra Finnö i S:t Anna skärgård, hade kunnat gissa att hennes dotterdotterdotter skulle bo i Harlem och försörja sig på att hänga med hip hop-artister och utrikesministrar... Det har jag ju till och med själv rätt svårt för att fatta.
/Gunilla
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Jag vet inte varför jag blev så tagen av just det, eller det vet jag väl egentligen, men när en man rusade in i en amish-skola och sköt ihjäl flera barn, så deltog amish-familjerna i gärningsmannens begravning (han tog livet av sig). Jag har släktingar i den regionen som det hände.
ReplyDeleteDet krävs inte många år för att man ska undra att hur i hela friden gick det här till. När jag ringde från Japan några gånger till mina morföräldrar blev min mormor så förvirrad att hon lade på luren. Jag gjorde allting motsatt till hur man skulle göra det. Och den situation jag befinner mig i nu hade jag själv inte förutsätt för en sådär tio år sedan. Min morfar har släktforskat och hittat släktingar tillbaka på 1600-talet. Själv har jag aldrig brytt mig särskilt mycket om det där om jag ska vara ärlig. Min morfars far var provinsialläkare i Tärnsjö/Östervåla. Min mormors far arbetade vid järnvägen utanför Enköping i hela sitt liv.