Om man vore vid The Mall, eller i Memphis

NEW YORK Idag har jag dock suttit och surat framför datorn igen. Trist när det händer så många spännande grejer därute! Det är nämligen Memorial Day, det vill säga en dag som USA ägnar åt att minnas sina stupade soldater medelst allehanda ceremonier och militärparader. (Eller genom att ha en ledig dag på stranden eller landet; Memorial Day markerar sommarens början medan Labor Day i september markerar slutet.)

För ett antal år sedan åkte jag och fotografen Sofia Ekström till Washington lagom till Memorial Day, för att skildra Nam Knights (the Brooklyn Chapter) – en grupp Vietnamveteraner som tillsammans med tiotusentals gelikar från alla hörn och kanter av USA samlades med sina Harley Davidson-motorcyklar på Pentagons parkeringsplats – helt enkelt för att det är den enda plats i huvudstaden stor nog att rymma dem alla. Därifrån åkte de i konvoj till The Mall, den avlånga park fylld med monument som leder fram till Capitol Hill, mitt i Washington.
Väl där tågade de till Maya Lins vackra Vietnam-monument, där namnen efter de tusentals som dödades i kriget finns textade. Stora, starka, skäggiga motorcykelknuttar med tatueringar, skinnjackor och bandanas, som föll i gråt och i varandras armar!
Men inte bara de, utan också deras bröder, systrar och fruar – ett riktigt community, mestadels arbetarklassamerikaner i 50-årsåldern, som fortfarande var ganska bittra över hur illa USA lönat dem för deras insatser och bedrifter i kriget. Jane Fonda var föremål för mycket hat i denna grupp ... och även Bill Clinton, på grund av att han bidrog till att USA och Vietnam slöt allehanda (handels)förbindelser för några år sedan. Många av veteranerna verkade tämligen övertygade om att det fortfarande finns amerikanska soldater i vietnamesiska fängelser. Och helt klart var så gott som alla vi mötte djupt präglade av sina krigserfarenheter i vardagen, inte minst genom så kallade post-traumatic stress disorder symptoms (exempelvis sömnsvårigheter).

Efter besöket vid Muren (höjdpunkten för veteranerna under deras Washington-besök, som annars innehöll en del träffar med grillat kött och massor av Budweiser) fick jag åka med en sväng på en Harley Davidson, genom Washingtons mer ghettoliknande stadsdelar. Jag hade förvisso hjälm, men inte så mycket annan skyddsutrustning, så det var en ganska galen resa. Men kul!

Ja, se det var ett riktigt reportage. Sofia hängde för övrigt med Nam Knights i deras klubblokal i Brooklyn hela den våren, för att dokumentera deras patriarkala subkultur i bild. Jag nöjde mig med Memorial Day-resan, som jag vill minnas var mitt allra första besök i Washington?!
Och vi lyckades faktiskt sälja in reportaget, till den förnämliga tidningen Dagens Arbete, för publicering inför samma dag ett år senare, och fick ganska bra betalt också – men av någon oklar anledning publicerades det aldrig (ett reportage om något fackligt ämne kom emellan). Sedan försökte jag återigen sälja in det som ett "inför"-jobb till en viss dagstidning till året därpå (igen) men den tackade nej och sedan var det liksom för sent...

Evenemanget kallas förresten Rolling Thunder, och går i år av stapeln för 20:e gången. Det skulle ha varit spännande att resa ner och göra ett nytt reportage nu, för jag och Sofia var ju med före Irakkriget. Eftersom historien delvis återupprepar sig, men ändå inte, finns en helt ny och superaktuell dynamik att skildra – med nya och gamla soldatfamiljer (som säkert överlappar varandra).

Igår åkte i alla fall en kollega ner till Washington för att göra just Memorial Day-reportage, och jag "gav" honom idén att skildra Nam Knights och Rolling Thunder. Hoppas han gör det (vid sidan av andra reportageidéer han hade)!

Själv sitter jag alltså framför datorn idag, liksom förra året (fast då kom jag i alla fall iväg på eftermiddagen). Har en annan fotograf, som såklart inte kunnat låta bli att under dagen ringa och messa mig för att berätta om saker hon gör och gjort på den amerikanska vischan, i Mississippi och Tennessee – hrmpfff.... Hade fått följa med på hennes resa, men kunde inte riktigt motivera det ekonomiskt med min obefintliga budget...så jag får ta del av det hela med budskap som: "Är nu utanför Elvis födelsehus!". Hrmpfff...morr.

Å andra sidan planerar vi små reportagebetingade utflykter från New York inom de närmaste dagarna, så det kan bli skoj framöver! Och jag ska väl inte klaga när jag kan gå en sväng i Harlem så snart jag slutat skriva detta.

/Gunilla