.JPG)
NEW YORK Man blir ganska matt av New York Times ibland. Massor av delar, mycket att läsa, otroligt långa texter. Samtidigt som jag ofta blir imponerad över hur välskrivna även till exempel lokala nyhetsreportage är.
Själv gillar jag ju långa texter, särskilt om jag får skriva dem själv... ;-) Men jag inser poängen med korta kärnfulla artiklar. Ibland.
Den dödsruna New York Times publicerade idag – Kurt Waldheim, Former U.N. Chief, Is Dead at 88 – var på inte mindre än 15 800 tecken. Washington Post skrev knappt 9 000 tecken: Kurt Waldheim; led UN, Austria; suspected of war crimes.
Skulle gissa att svenska dagstidningars runor varit cirka 3 500–4 000 tecken? Alltså ungefär en fjärdedel. Vet inte, har bara hittat en byråtext på SvD:s och DN:s hemsidor – Waldheim – nazisoldat, FN-chef och president – och den är på 3 300 välkomponerade tecken. Det kanske räcker?
Men jag slukade New York Times-artikeln, och hade inte velat stryka minsta stycke ur den. Publicerar SvD:s kulturredaktion en understreckare i ämnet så är den förvisso nästan lika lång.
Vill inte få det att framstå som att jag tycker att texter alltid måste vara jättelånga, men jag tyckte att den kvantitativa jämförelsen var intressant.
Det är ju i alla fall inte så att "ämnet Kurt Waldheim" i sig förtjänar mer plats i en amerikansk tidning än i en svensk!
/Gunilla
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Hej igen... :)
ReplyDeleteTack för länken till NY Times-runan. Mycket intressant läsning.
Jag gillar ju centraleuropa, och kanske i synnerhet med kopplingar till det sydöstra europa. Och just det är ju vad historien Waldheim handlar om.
Utöver det personliga hos Waldheim finns ju också frågan om hur Österrike, men även t.ex. Ungern och Kroatien, förhåller sig till nazi-åren. Om Österrike brukar ju sägas att landet odlar myten om att Hitler var tysk och Mozart från Österrike. Att man lever i någon sorts förnekelse om kopplingarna mellan nazismen och det egna landet. Anschluss var ju inte direkt en invasion, utan just att Österrike anslöt sig till tredje riket. Och detta byggde i sin tur på att det fanns ovanligt starka nazi-sentiment i Österrike.
Post Waldheim har man dessutom hela diskussionen kring Jörg Haider.
Dessutom lever Österrike med arvet efter det Habsburgska imperiet (Österrike-Ungern). Där finns också en konstig självbild "nedärvd" på något sätt.
Samtidigt är inte historia och nutid samma sak, och många Öserrikare har fått leva med ett arv som de inte haft möjlighet att själva påverka. Delvis gäller detta även Waldheim. Och sådant föder nog mycket bitterhet.
This comment has been removed by the author.
ReplyDeleteAh, Jürg Haider... Jag får flashbacks till våren 2000 då jag följde ett seminarium om medier och globalisering på statsvetenskapliga institutionen (se här). Där fanns en Erasmus-student från Österrike och någon som skrev ett s k paper om Haider – intressanta diskussioner.
ReplyDeleteMen det jag minns bäst är en skämtteckning från en Wientidning, som någon tog med till seminariet, där österrikiska konstnärer och intellektuella framställdes som clowner som av hjärtans lust målade "Wir sind ein Naziland!" på väggen.
Ja, Kurt Waldheim bekräftar och sammanfattar väl i en enda person de fördomar som finns om österrikare och deras komplicerade förhållande till historien.