Sockerkullspromenad, och annat jag gjort på sistone

NEW YORK Här har det inte blivit mycket till bloggande på sistone. For no apparent reason! Har inte alls gjort något särskilt vettigt istället – mest kollat på regnet som vräkt ner som en syndaflod utanför fönstrena (i söndags), hängt i Williamsburg (i lördags, då butiken Scandinavian Grace hade invigningsfest och ytterligare manifesterade Williamsburgs anti-förfall; samt besökt klassiska Bedford Avenue-restaurangen Vera Cruz med L) och promenerat omkring i Hamilton Heights (idag).

Förresten, nu glömde jag att jag och min väninna Karen hängde på ett av "mina" downtown-kontor, nämligen Café Doma på Perry Street och jobbade (OK, mailade...) hela fredagskvällen – och sedan traskade vi omkring i Greenwich Village och konstaterade att det inte vore så dumt att bo där.
Planen var ju att i fredags snarare vara på hip hop-konsert i Trenton i New Jersey, men den grusades dessvärre av lömska redaktörer som tydligen inte tyckte att det var en bra idé. Synd på en bra story, men så'nt är livet som missförstådd frilansjournalist (haha).

Ja, och i torsdags dök det upp ett gäng svenska, finska och pakistanska kolleger på studieresa – hitflugna från Silikondalen därborta i Kalifornien, där de håller till till vardags och pysslar med innovationsjournalistik. Vad det är får jag berätta om någon annan gång, förhoppningsvis på betald, redaktionell plats. Men är ni nyfikna kan ni kika här.
Jag blev bjuden på finfin middag (lammgryta, vietnamesisk bouillabaisse och päron-wonton!) på sympatiska Indochine, som jag har hört talas om många gånger men aldrig varit på. Denna oväntade ynnest passade alldeles perfekt, eftersom jag har varit komplett pank på sistone och inte kunnat ägna mig åt utsvävningar i önskad utsträckning. (Tack, svenska skattebetalare! Särskilt mycket tack för huvudrätten, som var enormt god. Jag gjorde nog inte riktigt rätt för mig genom att inspirera till innovationsjournalistik särskilt mycket. Men kanske fyllde jag någon slags funktion som local, liksom.)

Under helgen har jag ägnat sinnessjukt många timmar åt att finslipa ett kluster av texter om FN, som ni kan kolla efter i fredagens nummer av Fokus.
Dessvärre misstänker jag att redaktörerna på grund av begränsningar i tid och utrymme inte hade möjlighet att ta hand om de miljoner ändrings-, stryknings- och krångliga tilläggsförslag jag skickade i morse ... men man kan ju hoppas, för dessa gjorde nog allt bättre, tydligare och mer korrekt. Jag är definitivt nära en ensiffrig timpenning på det jobbet (i kronor räknat).
Men, vad gör man inte för att få skriva om FN?! Det är dessvärre inte många redaktioner som låter en skriva reportage om folkrättsliga begrepp, var väl nästan första gången det hände. I sinom tid lär väl texten hamna i mitt elektroniska textarkiv. Fast jag tycker ju att ni ska köpa och/eller prenumerera på Fokus. Tidningen behöver verkligen alla läsare den kan få – nu!

Idag ägnade jag mig alltså delvis åt en liten promenad till och i Hamilton Heights – som ligger cirka 15 minuters promenad norrut hemifrån mig, mellan 140:e och 145:e gatan på västsidan. Området kallas ibland Sugar Hill, vilket kanske kan översättas med Gräddhyllan, och är väl så nära en uptown-variant av Greenwich Village man kommer. Fast mycket mindre, lugnare och med vackrare hus.
Hit flyttade de mest välutbildade och välbärgade svarta under 1900-talets första sekler. Det är fortfarande en av de finaste delarna av Harlem, med vackra town houses (stadsradhus) från slutet av förra seklet (?) och lummiga träd på rad. Området är litet och småskaligt, om än med vissa inslag av några lite för stora lägenhetshus av senare datum. Fasaderna är varierade, och man kan ana många stiliga interiörer med mahognypaneler, stuckatur och öppna spisar. Jag inbillar mig att det är fullt möjligt att hitta överkomliga hyror och bostadsrättspriser här (med New York-mått mätt). Japp, skulle gärna flytta hit.

Områdets namn syftar på Alexander Hamilton, en man som jag upptäckte tack vare att vi båda är Columbia University-alumni (på hans tid hette det King's College). Fast allra först såg jag honom väl på tiodollars-sedlarna. Han var en av USA:s grundlagsfäder, grundade en tidning samt amerikanska Riksbanken, var finansminister, militär och mycket annat... Hamilton är "Mannen som skapade det moderna Amerika", no less. En upplysningstidens renässansmänniska, kanske man kan säga – se Wikipedia för information om allt han hann med.

Dessutom är Alexander Hamiltons biografi spännande. Han föddes utom äktenskapet i St Croix på amerikanska Jungfruöarna (där jag var och gjorde reportage om romtillverkning för tre år sedan) och var på alla sätt en self made man. Han gifte sig rikt och fick tio barn. Och så dog han i en duell, 1804! Bara en så'n sak. En av hans bostäder (en malmgård, skulle huset heta om det låge i Stockholm – bättre ord än så finner jag faktiskt inte just nu) finns kvar på Convent Avenue, och visas idag som museum.

Men trots att lilla Hamilton Heights är ett av mina favoritområden i Harlem – ja, på hela Manhattan – blir jag nog kvar här i hjärtat av ghettot på 127:e gatan tillsvidare. Ghetto as opposed to gräddhylla. Det är för jobbigt och dyrt att flytta, och jag skulle bli aningen mer off allting däruppe på höjden. Är ju inte så dumt att bo här heller! (Och härhemma i lägenheten finns förvisso en och annan dammråtta, se föregående inlägg – men inga möss, vilket det tycks göra i Hamilton Heights. Eller hur, L?)

Om inte annat fick Peter Madisons fina berättelse från baptistkyrkan på min gata, dit jag skickat honom och hans resekompanjoner, att tänka att jag ju inte bara kan flytta härifrån helt plötsligt! Läsning anbefalles! Lite mer härlig New York-romantik av Peter finns här.

Och förresten, läs även min vän och TT-kollega Tinas inte mycket mindre New York-romantiska bloggberättelse här. Då får ni också veta mer om ovan nämnda studieresa.

By the way, ni vet väl att ni kan "resa" till Hamilton Heights/Harlem/New York genom Google Maps Street View? Jag har inte laddat ned rätt programvara för att testa, men kanske återkommer i ärendet.
I amerikansk press och bloggosfär har det blivit debatt om hur integriteten mer och mer sätts ur spel, när snart sagt var mans vardag kan övervakas på nätet. Livet på gatan är förvisso offentligt, men hur blir det egentligen när man kan se in genom fönstrena hemma hos folk i realtid? En kvinna som blev intervjuad i New York Times häromdagen sade:

“The issue that I have ultimately is about where you draw the line between taking public photos and zooming in on people’s lives" (– – –) "If the government was doing this, people would be outraged.”

Annat var det på Alexander Hamiltons tid. Inga virtuella världar att spilla tid på. Så fick han ett och annat gjort också! Men nu finns han såklart istället själv i en sådan, kolla in denna ambitiösa multimediala utställning om honom.

För övrigt har jag mest ägnat mig åt min absoluta favoritsyssla, vad det verkar. Det är att irritera mig på mina förvisso mycket rara inneboende, samt all den bråte som sedan kanske ett år står uppallrat i vardagsrummet och hallen – just nu faktiskt mer än någonsin (dubbelt så mycket som här). Men nu ska det mesta äntligen vara på väg till förrådsförvaring, har jag fått veta. Den som lever får se. Den stora gåtan är fortfarande varför de hellre vill bo här hos mig än i en egen bostad.

Och oj, förresten, det är redan juni! Hur sjutton gick det till!??

/Gunilla