Calenda oaxaqueña

OAXACA Igår eftermiddag satt jag på ett kafé i flera timmar, i akt och mening att äntligen skriva och berätta mer för er om vad jag gör här.

Men så plötsligt hördes musik på gatan. Jag fick springa ut och fotografera en politiskt betingad marsch eller kanske snarare en parad (en s k calenda, arrangerad av Mexikos kolossparti PRI, som har makten här i Oaxaca) som passerade förbi...och när jag kom tillbaka till kaféet satt min nya kompis Melyndah där.

Så sedan pratade jag med henne resten av kvällen, istället för att blogga. Hon blir min räddning för boken om Harlem, ren one stop-shopping, mer om detta någon annan gång.

Och natten gick åt till att skicka iväg fotografier till bildbyrån i Stockholm – extremt tidsödande att fixa med, och extremt otacksamt, eftersom få om några tidningar är beredda att betala för frilansfoton som inte ingår i deras abonnemang. Så de förblir säkert opublicerade...men här på bloggen kan några av dem tänkas komma upp lite vartefter!



Gissa förresten om det är knepigt eller knepigt att fotografera demonstrationståg och liknande...
Jag rusade alltså ut från kaféet (där en snäll servitör erbjöd sig att hålla koll på min dator och väska), iförd en liten strandklänning eftersom det var det enda plagg jag hade som inte var skrynkligt eller smutsgt, med genomblöta sandaler eftersom det regnat.

När man tar bilder på demonstrationståg får man:
• gå eller halvspringa baklänges, samtidigt som man fotograferar – inte helt enkelt i ett land där gatorna är fulla av gropar där man lätt kan vricka fötterna.
• klura på om smällarna som hörs bara är just smällare eller någon form av attack mot demonstrationståget.
• akta sig för att bli nedtrampad.
• försöka se till så att man inte är i vägen för alla andra fotografer (min svart-vitrutiga strandklänning förstörde säkert många bilder med de vackert klädda mexikanskorna...).
• försöka se till så att de andra som fotograferar inte är i vägen hela tiden.
• i största allmänhet försöka fatta vad som egentligen händer (och i vilken utsträckning paraddeltagarna är köpta eller ej – inte ser tjejerna här intill särskilt muntra ut?!).

Jag tänkte dessutom hela tiden att jag måste ha sett extremt oseriös ut i min lilla urringade klänning. Tyvärr fick jag inte med mig presskortet ur väskan, det hade skänkt mig åtminstone ett visst mått av seriositet.

Dessa bilder och andra är tänkta att illustrera ett reportage jag skrivit. Ni kan läsa det här i mitt textarkiv! Hoppashoppas att det blir fler reportage (och kanske litelite pengar till mig – men, som sagt, detta är ju en religion och inte ett jobb)...

/Gunilla