Resan till The Hamptons, del I

NEW YORK I lördags strax efter tiotiden avgick från Femte avenyn och 89:e gatan, det vill säga utanför Guggenheim-museets entré, en liten buss med ett 30-tal förväntansfulla unga konstsamlare och några av museets anställda.

I ett anfall av önskan att känna mig förmögen och få vistas i samma kretsar som the rich and beautiful Manhattanites gick jag nämligen i vintras med i Guggenheims Young Collectors Council. Officiellt är jag där som "konstsamlare", men egentligen handlar det naturligtvis om inifrån-studier i ännu en subkultur.

Arrangemangen brukar handla om vernissager och förhandsvisningar lite då och då, men denna gång blev det alltså en utflykt till de mytomspunna rikemans-sommarparadisen The Hamptons – som jag aldrig varit i, så det var givet att jag skulle försöka följa med.

Det tar sisådär två och en halv timmar att fara ut till The Hamptons. På bussen hade jag en synnerligen intressant konversation med en av de Guggenheimanställda som var med – en dam i 60-årsåldern vid namn Adriane.

Adriane såg tio år yngre ut än hon är, gissningsvis inte bara tack vare sina goda gener. Efter en skilsmässa delar hon lägenhet på Upper East Side med sin tvillingsster Andrea. På Guggenheim jobbar hon med att få rika privatpersoner att skänka mer pengar till museets endowment, alltså den grundplåt vars avkastning ska räcka till driftskostnader. USA:s kulturliv bygger så gott som uteslutande på sådana donationer, och de underlättas av att de som donerar pengar kan göra motsvarande skatteavdrag.

Jag fick några små tips på var jag skulle kunna leta efter stipendiefonder till mitt bokprojekt, vad de nu är värda. Annars konverserade jag och Adriane om skillnader mellan svensk och amerikansk politik, usla frilansarvoden både här och där, Mexiko, poängen med att semestra i Goa, samt om smarta sätt att tillbringa sommarledigheter på (vi enades om att det bästa är att snyltgästa vänner och bekanta med sommarstugor på trevliga platser, samt att fara på korta och kulturellt betingade resor till olika storstäder). Självklart gjorde jag allt för att charma henne (så kanske jag vid tillfälle blir introducerad för potentiella mecenater) och lyckades ganska bra med det.

Hennes syfte var antagligen att få mig på kroken som donator till Guggenheim, men där kommer hon att gå bet – om inget oförutsett inträffar med min privatekonomi. Men det var intressant att få höra om hur de tänker för att få in pengar, och hur de olika institutionerna (som alltid lovar dyrt och heligt att de aldrig säljer ens adress) byter adresser till potentiella donatorer med varandra.

Annars noterade jag hur andra på bussen diskuterade årgångschampangne med varandra. När det var dags för lunch fick vi paket från [lyxsnabbköpet] Dean&Deluca!

Efter några timmars bussresa kom vi fram till familjen Tighe i South Hampton. Mer om deras konstsamling i nästa rapport!

/Gunilla