Skambud och Schulman = yrkesmässig kris

NEW YORK De senaste dagarna har jag genomgått en smärre yrkesexistentiell kris*) som en följd av att jag i veckan fick ett erbjudande om att publicera att visst reportage, fast för något av ett skambud.
Det är verkligen ett jättebra redaktionellt sammanhang, med hög kvalitet och fantastiskt bra redaktörer – men eftersom jag redan gått tiotusentals kronor back på reportagekalaset undrar jag ju lite vad jag håller på med, och grubblar över hur jag ska göra det här jobbet och denna tillvaro financially sustainable. Tackar jag ja kommer jag att förstöra resten av sommaren på research, uppdatering och skrivande för småpengar. Det vill säga, jag kommer att gå ännu mer back än jag redan gjort. Men tanken på att inte publicera det i mitt och redaktionens tycke intressanta materialet är ju än mer vedervärdig.
Det där med utbud och efterfrågan fungerar bara blott alltför väl i frilansjournalistikens marknadsekonomi – trots den extrema högkonjunkturen i Sverige är det verkligen "köparens marknad". Får satsa på att bli trophy wife, synd att man ens ska behöva tänka tanken i detta sekel.

Och när jag läser detta elände inser jag att jag nog helt enkelt verkar i fel bransch. Förresten, klicka inte fram skräpet – det handlar om den där Alex Schulman som representerar allt som sådana som jag retar mig på. Läs vad Nuri Kino skriver om det hela istället.

Uppdatering 8 juli: Förresten, läs även vad Nuri skriver idag. Innan jag skrev ovanstående stycke hade jag läst alla kommentarer hos Resumé, som hintade om att det troligen handlade om en medieuppmärksamhetskupp med två sköna mediekillar/-kompisar. Det är mycket möjligt, men oavsett vilket illustrerar det hela en hel del av det jag tycker är sjukt med mediebranschen – och Nuris första resonemang är giltigt oavsett vilket.

*) NB, ingen kris i övrigt – det är sol och lagom varmt i New York, och jag är ensam hemma och har det bra! Skickar iväg lite fotografier från Grönland och Manhattan och andra grejer. Packar och fixar med lite annat, dyker snart upp någon helt annanstans!

/Gunilla

P S Igår såg jag förresten en utställning på ICP om den amerikanska ikonen Amelia Earhart, en kvinnlig pilot som jag liksom hade missat. Nu vet jag allt om henne! Mycket fascinerande – hon var 20- och 30-talens glamourösa megakändis, och slog igenom i medierna sedan hon som första kvinna flugit över Atlanten. Även dåtidens kändisar fick formge klädkollektioner.