.JPG)
Fortsatte Stockholmsvistelsen med att äta middag på Pontus by the Sea med en kompis – som hade efterlyst min hemkomst för "en rejäl barrunda i den tyngre journalistdivisionen". Oj, vilka förväntningar! Men som tur är (för mig och min lever) hade han klarat av den rejäla barrundan igår och kvällen blev mer fine dining-orienterad (jag åt lammbog).
Ska bli intressant att se om jag denna sommar håller med om vad min kollega Georg Cederskog skrev i DN häromdagen om svenska folkets brist på social förmåga. Jag känner igen mig i det han skriver, men inte helt och hållet (tror jag)!
Samkvämet i den präktiga medelklassidyllen ska först bokas in i kalendern. Är det middag minst ett par veckor i förväg. (Vi bjuder nogsamt bara människor vi redan känner och i samma ålder och sociala position - varje demografisk grupp i sitt lilla fack.) Sedan ska lägenheten hårdstädas. Blommor köpas. Ljus tändas. Rätt kläder väljas ut. Och inte minst; en kokbok av rätta slaget ska konsulteras inför köpet av vin och råvaror till någon imponerande maträtt (som värden inte riktigt klarar att kreera trots all upptänklig kokutrustning i borstat stål).Håller ni med om denna karaktäristik av svenska umgängesmönster?
Det hela är svårt utmattande.
Vi ses sällan i innerstaden, kanske delvis för att det är för krångligt. De amerikaner jag känner söker aktivt och spontant minsta ursäkt för lite umgänge: En flaska vin. En fotbollsmatch eller bra långfilm som man kan se på tv tillsammans. Man kan ses över ett par kartonger pizza eller för att de köpte lite för mycket kvällsmat och gärna vill dela.
/Gunilla
Håller med? Den är så mitt i prick den kan bli.
ReplyDeleteNär jag bodde i USA imponerades jag av hur lite som krävdes för att dra ihop till en fest (inte för att jag tillämpar det numera, jag har saggat ner mig i passivitet och relativ asocialitet). Och festerna behövde inte vara så ambitiösa. Man satt på en bar, bestämde att släpa hem lite folk på pizza och öl, kanske titta på en match på TV eller bara låta sig imponeras av värdens nya motordrivna parabolsystem på the backyard som gav 123 nya TV-kanaler (varav den som impade mest var Playboy channel).
Jag tycker inte alls om det där svenska sättet att bjuda till middagar där allt är tillrättalagt, bordet dukat med tre tallrikar och fyra glas redan när man kommer. Å i Sverige är det sällan fler än totalt fyra eller sex personer i en evig parsituation (diskriminerande för alla singlar/frånskilda/nyseparerade). I USA blir det lätt 14 eller 23 på festen. Å det är inte så "tretallriksochfyraglasstelt". Man grillar tillsammans. Det är liv och aktivitet.
En annan gång blev det ett par kartonger från Kentucky Fried Chicken + öl och vin till en improviserad picknick.
Dessutom skall sägas att de bjuder på sig själva. Det är inte så jäkla rädda för att göra bort sig.
En annan sak jag kan gilla med det amerikanska sättet jämfört med det svenska är: I Sverige får man en fjesig lite aperitif när man kommer till festen, en hemgjord glåmig bål av något slag. I USA fick man i alla fall på min tid först en eller två rejäla starkspritsdrinkar typ gin och tonic (på svenska: groggar) . I Sverige ger man inte en grogg för "det är inte sålämpligt med tanke på de finstämda vinerna som senare skall serveras. Smaklökarna kan ju förstöra upplevelsen om man drar i sig en stadig whisky on the rocks först. Alltså har vi ett system som börjar med en urvattnad historia i början och accelererar till cognac och avec vid en tidpunkt då man egentligen borde övergått till vatten för länge sedan. Den svenska festtraditionen kan måhända rädda smaklökarna, men fan, det befrämjar inte festen. En riktig drink först gör att folk kommer i social form snabbare. Jag älskar cognac, men det tenderar ju att bli för mycket alkohol på slutet iställt för där det skall vara, i början.
Det är ju inte att undra över att de är så otroligt mycket mer sociala i den delen av umgänget.
/Rackabajsar-Stefan
Både ock.
ReplyDeleteJag har bott i Japan. Japanska "umgängesmönster" är omgivna av sina egna regler. Det vore väl konstigt att tänka sig att Sverige inte har sina egna umgängesregler. Artikeln efter cederskog klagade på att det inte fanns ett sätt att uttrycka en mer formell språklig distans. Ni var inte madame menade hon. Madame var mer än ni och er.
Och cederskog tycker att vi är för formella så there it goes.
Det etablerar gamla myter. Svenskar är tillknäppta. Sitter på sina kammare och umgås inte med någon typ. Karga jävlar. Självmordsbenägna hela bunten.
Det jag känner igen är sättet att se ner på oss själva. Visst kan man önska att vi vore mer latinamerikanska i temperamentet eller vad det nu är, men jag har vänner som är både ock. Jag har dem där det ständigt improviseras. Typ, du kan få en halv deciliter makaroner om du inte skuttar till ica innan du kommer. Umgängesmönster ser olika ut beroende på vilka kretsar du rör dig i. I mina kretsar är det ingen som tänker på dyra viner. Här uppfostras småbarn och Ikea och Ica Maxi gäller snarare än att shoppa loss grytor på Cordon Bleu och delikatessdisken på NK, och jag är opålitlig med en kronisk sjukdom med allt vad det innebär av trötthet, trots det saknar jag inte umgänge i form av fika, saft på en sandlådekant med kompisen medan hennes barn leker, middagar då och då. Otvunget. I stockholm var det svårt att skaffa sig vänner. Folk hade redan vänner, de behövde liksom inga nya utanför de cirklar där de redan rörde sig.
Jag kan tycka att det vore intressantare om de vände på de där artiklarna. Vad saknar man av Sverige. Jag saknade en hel massa när jag var borta. Säga vad man vill om det man tycker är svensk tillknäppthet men här känner jag mig hemma. Här har jag som kvinna mer och större utrymme än på de flesta ställen i Asien. Sedan fanns det många fördelar också, men man ska inte glömma nackdelarna också.
Jag har bara en gång varit hemma på visit hos en japan som jag inte kände så väl. EN gång under två och ett halvt års vistelse. I övrigt träffades vi alltid ute. Det finns en del förklaringar till det. Det första är att japanska hem är små. Det andra är att restiderna kan vara mycket långa. Det är enklare att ses i city för samtliga. Ingen behöver tappa ansiktet om hemmet inte är perfekt. Det finns alltid två sidor av samma mynt.