Hotellimbo

HERNDON Tja, en annan fördel med den här stereotypa hotellsviten är såklart att här inte finns några sura (pressade, besvikna, knäckta, låga whatever they are) flat mates.

Anledningen till att jag blev så pass relativt entusiastisk när jag kom hit igår (eller i morse, vid midnatt) är nog att jag hade väntat mig det värsta – fick flashbacks till när jag tvingades bo en natt på ett sunkigt men relativt dyrt hotell i närheten av Newarks flygplats häromåret. Kunde inte flyga hem till Stockholm den kvällen, och jag kunde inte heller åka hem till Harlem eftersom jag hade hyrt ut lägenheten till två studenter (som senare tog in fyra av sina kompisar också, men det visste jag ju inte då). Så jag fick bo på ett ... ganska vidrigt ställe, åtminstone i relation till vad det kostade. Bara en natt – sedan flyttade jag hem hos en kompis och hängde i Williamsburg i några dagar, tills det uppenbarade sig en plats på ett flygplan till Stockholm.

Ställen där jag av väderbetingade eller andra skäl befunnit mig i flygplatshotell-limbo under resa, (dem jag på rak arm kommer ihåg):

• Puerto Rico, januari 2004 – på väg från Port-au-Prince, Haiti till St Croix.
• Newark, juli 2005 – se ovan.
• Miami, när det nu var – på väg från Port-au-Prince, Haiti till New York.
• Paris, januari 2006 – på väg från Italien till New York (världens längsta resa, började tidigt på nyårsdagens morgon med ett litet skruttigt lokaltåg från Vietri sul Mare där jag fick böter på 4 euro för att jag inte hade någon biljett – var jag nu skulle ha köpt den, allt var väldigt stängt – fortsatte via lokala transporter i Neapel med tåg till Rom och Florens; på grund av dåligt väder i Florens fick vi åka buss till Pisa; därefter flyg till Paris och så dagen efter till New York)

/Gunilla