Kaffe på svenska och japanska

TOKYO Jag gick malligt omkring och trodde att jag kunde något om kaffe – men nu inser jag att det var väldigt 1998 att tro det. Här är en härligt nördig och intressant text om svenskt kaffe-avant garde à la anno 2008 – om taffelhjälten (ni läser väl Taffel?) och kafferostaren David Haugaard.

Här i Tokyo är de förresten rätt så duktiga på kaffekonst. Två exempel:

R25 i Ginza (lördagseftermiddagens kontor):






















Piazza Eco-Farm Café i Harajuku (söndagseftermiddagens kontor):















(Sorry, orkar inte vrida på fotot, trots att jag på Olle Lidboms uppmaning skaffat Resize'Em som gör sådana ändringar enkelt.)

Jag sitter en hel del på kaféer här, och då inte bara på Starbucks. Det beror inte enbart på att jag ju är här för att jobba – vilket är vad jag försöker göra på kaféer – utan även på att det varit rätt kallt och blåst så förbannat de senaste dagarna. Som framgår av detta fotografi.















Usch, det var verkligen ingen smickrande bild, snarare självutlämnande (det är till råga på allt jag själv som tagit den)..! Jag står i alla fall intill vallgraven vid det japanska kejsarpalatsets trädgård. När man ser så här håglös och frusen ut behöver man naturligtvis något värmande att dricka.

Men jag har hittills blivit åthutad på så gott som samtliga kaféer där jag försökt ansluta datorn till elnätet, såväl Starbucks som Piazza Eco-Farm Café och några andra (utom R25, det var ett toppenställe på alla sätt).

Jag försöker göra sladden osynlig, men det slår aldrig fel – efter max tio, femton minuter kommer någon ur personalen och grymtar något på japanska samt formar sina händer till ett kryss som tecken på att jag genast måste sluta snylta av deras el. Antingen måste elektricitet vara extremt dyrt i Japan, eller så får alla kaféanställda bonus av datorbatteritillverkarna. Så just nu är det lite svårt att jobba på kaféer för mig.

Uppdatering: Här i Harajuku hittade jag en servering där jag tänkte att det borde vara givet att man kunde koppla in sin dator i elnätet. Det heter Wired 360, och själva affärsidén är att alla sitter och surfar medan de äter, på ställets datorer eller på egna. Men det var bara tvärnej (och kryssade händer) när jag – för säkerhets skull – frågade om det var OK med sladdsnylt. Så nu sitter jag och snyltskriver i korridoren utanför serveringen.

Det är naturligtvis fräckt av mig att inte ta seden dit jag kommer, och respektera kaféernas mycket bestämda elnej – men det förvånar mig lite att det inte tycks finnas någon kultur att sitta och skriva länge på kaféer här. (Att sitta länge på kaféer gör Tokyo-kidsen dock.)
I New York – där folk verkligen använder vissa kaféer som sina kontor – tror jag nämligen att det är en effekt av höga hyror och trångboddhet, och det är ju ett synnerligen vanligt fenomen i Tokyo.

Uppdatering: Japp, motviljan att låta kafégäster snylta på elnätet beror nog på elpriserna. Nästan all energi importeras, och el blir dyrt i Japan. Jag är ändå fascinerad över de kaféanställdas energi för att få bort mina sladdar! Det måste föreligga strikta ordrar om att de verkligen måste åtgärda problemet med elsnyltande gäster närhelst det dyker upp.

/Gunilla