Little Rock-rapport

LITTLE ROCK De senaste dagarna har jag funderat en del på hur det var för Hillary Rodham att komma hit till Little Rock, 1974. Nyutexaminerad från Yale, och säkert egentligen med ambitioner att hamna på något flashigt jobb i Boston, New York, Chicago eller Washington. Little Rock är en veritabel håla – visserligen ganska stor och rätt trevlig, men ändock en håla, omgiven av gissningsvis rätt efterbliven vischa.

Nå, hon tycks ju ha överlevt, och mitt besök i Little Rock – om än blott två och en halv dagar – har varit odelat positivt.
Jag har varit här för att intervjua en viss person, och passade på att dessutom:
• hänga på Clinton Foundation/Clinton Library (fullt av devota hyllningar i utställningsform till gissa vem, men också en nyttig repetition av lite samtidshistoria)
• hänga på Clinton Museum Store (oj, där fanns fler Clintonsouvenirer än ni kan tänka er!)
• glida omkring på sta'n för att kolla in densamma och tala med Little Rockbor. Detta är som så många amerikanska städer en plats där man är lite suspekt om man går till fots, men det fanns i alla fall trottoarer här och var. De senaste åren har den rätt nedgångna innersta'n dessutom begåvats med en del nya kaféer och restauranger vid floden (River Market) och rentav konstgallerier samt en söt turistspårvagnslinje – så det var inte helt deprimerande. Little Rockborna var dessutom väldigt varma och trevliga och hjälpsamma – dock verkade många av dem en aning inavlade...
och • besöka restaurangen Acadia för lördagsmiddag – tog lokalbussen lite på måfå till Pulaski Heights och Kavanaugh Boulevard, där det enligt New York Times Little Rock-guide skulle finnas bra ställen, och gick av en slump rakt på den restaurang som möjligen var den bästa i sta'n.

På söndagen tänkte jag hyra en bil eftersom jag älskar att kajka runt på den amerikanska vischan. Och vad kunde väl vara bättre för en "politisk turist" som jag än att, två dagar för Arkansas och en massa andra delstaters primärval, besöka Bill Clintons och Mike Huckabees födelseort Hope?!
Jag hade klurat ut ett lämpligt dagsprogram, men det blev ingen bilhyra av. Dels hade jag nog med utgifter ändå, dels behövde jag jobba med en artikel, dels regnade det småspik och var då rakt inget utflyktsväder! Det kanske istället blir ett nytt Arkansas-besök ifall Hillary Clinton (eller, mer osannolikt, Mike Huckabee) vinner sitt partis nominering. Man vet aldrig.
Jag tillbringade i stället större delen av söndagen på mitt B&B, med att skriva ihop en lång text om svenska civilekonomers karriärplanering (det, ni).

Vad jag gjorde innan jag drog till flygplatsen, och som var snudd på än mer politiskt och historiskt intressant än att fara till Hope och/eller Hot Springs, var att besöka Central High. Det är gymnasieskolan som 1957 hamnade i nyhetsmedier världen över, sedan federal militär tvingats eskortera de nio svarta studenter ("Little Rock Nine") som nekades tillträde till skolan av Arkansas nationalgarde och Little Rocks otäcka vita, medborgargarden.
Häromåret byggdes ett museum intill skolan, där man genom skärmar och bildspel med mera får lära sig mer om de rasmotsättningar som var vardag i den amerikanska södern på den tiden. Scary! Om ni har lika dimmiga begrepp som jag hade om vad som hände i Little Rock 1957, läs och lär mer i exempelvis Wikipedia.

/Gunilla