Ah, the bitterness

NEW YORK Ja, hjälp, eländes elände. Inte nog med uselt väder och ännu uslare ekonomi och att folk går och dör helt plötsligt – redaktörerna är ganska svårflörtade också. Man skulle kunna tro att det oväntat utdragna primärvalet ger political/news junkies som undertecknad extra många publiceringsmöjligheter – men de av "mina" redaktioner som jag hade hopppats skulle vara intresserade av USA-valsbevakning detta år sköter det från Stockholm. Trots att jag erbjöd mig att fara iväg till Pennsylvania framöver eller nå't. Fair enough. Allt finns ju ändå på nätet, typ. Jag vill naturligtvis inte hindra några kolleger i Stockholm från att bevaka stora nyhetshändelser i USA.

Och mitt liv är inte helt renons på artikelförfattande om amerikansk politik, även från det så kallade fältet. Häromveckan langade jag iväg ett matreportage med Vita huset-vinkel, alltid något – och det är lite annat smått och gott på gång.

Men min hittills mest ambitiösa idé, att fara upp till Boston/Cambridge och intervjua Samantha Power om Barack Obama och utrikespolitik – något i stil med vad Daily Telegraph gjort här – sprack idag.
(Det kunde, var tanken, bli en aktuell vinkel på en allmän intervju med henne, vilket jag haft som projekt sedan jag fick veta att hon skulle få Anna Lindh-professuren på Harvards Kennedy School, vilket tyvärr var ett halvår innan hon själv skulle få veta det, och därför tackade hon nejnejnejsenare-men-inte-nu, tills det helt plötsligt var offentligt och då gjordes sådana intervjuer tyvärr från och i Stockholm – ha, nu fick jag utgjuta mig över det också.)
Men denna fina idé har alltså spruckit, eftersom hon idag tvingats hoppa av Obamas kampanj. Lika bra det, då slipper jag ju pressen att försöka sälja in andra jobb från Boston! Och få människor ger mig mindervärdeskomplex som Power; läs hennes meritförteckning här så förstår ni varför.

Nej, nu blev allt för deppigt, till råga på allt började det regna ännu mer – nu ska jag muntra upp mig med att röja på skrivbordet! Något som inte lockat på flera veckor, men som plötsligt framstod som relativt attraktivt och skojigt, i jämförelse.

Bitter – moi?! Jag skojar lite, så farligt är det inte. Eller, det är ganska farligt men jag är egentligen inte särskilt bitter. I alla fall inte just den här veckan. Och jag kan ju inte bara blogga om alla kaféer jag hänger på.

/Gunilla