Trist väder, men det är kongenialt

NEW YORK Idag är en eländes dag – grått, regnigt och mulet. Jag vaknade löjligt tidigt (före klockan fyra) men gick upp löjligt sent (kan tyärr inte avslöja hur sent, ni skulle ändå inte tro mig) och har absolut inte gjort något vettigt på hela dagen.

Hade det varit lite mer tåga i mig, och hade jag haft åtminstone lite pengar, så borde jag ha åkt till Washington och svenska ambassaden, där det i förmiddags ägde rum en minneshögtid med anledning av att en kollega dog alldeles för ung, häromveckan, nämligen pressrådet Anders J Ericson.
Även om jag inte kände honom så nära har våra vägar korsats ett antal gånger de senaste åren (exempelvis när han tog detta foto) och han var alltid extremt hjälpsam och ... helt enkelt bra. Jag skrev nyligen en artikel som handlar om förändringar på utrikesdepartementet och av diplomatrollen, som jag hade tänkt skicka till Anders J för att be om synpunkter – eftersom den inifrån-/utifrånblick ett pressråd får på UD hade varit intressant i sammanhanget. Men tyvärr bestämde jag mig för att istället maila honom först när jobbet publicerats (det vill säga ungefär nu i dagarna).
Enligt rapporter från huvudstaden så var det i alla fall en välbesökt och stämningsfylld ceremoni.

Det känns väldigt konstigt när kolleger man haft att göra med på ett eller annat sätt dör, det är på sätt och vis en ny erfarenhet för mig. Journalister som dör brukar antingen vara hjältar som man aldrig har träffat eller personer som man vagt känner till och som åtminstone hunnit gå i pension.

Apropå förtida dödsfall så vill jag skriva något om Sydsvenskans Peter Melin som ju hastigt avled nyligen – vilket naturligtvis också kändes väldigt tragiskt, även om jag inte precis kände honom så väl heller.
Peter Melin var redaktionschef på Svenska Dagbladet under den tid jag gjorde min praktik där, det vill säga våren 1995. Jag hade ett par samtal med honom då och framför allt när jag senare började frilansa för tidningen och behövde reda ut bemötandet från en viss redaktör med någon. Det har skrivits mycket om vilken bra och lyssnande chef han var, och att han tog sig tid att se och lyssna på en obetydlig praktikant/frilansmedarbetare var fantastiskt (vill gärna tillägga att det fanns fler sådana chefer på SvD).

Jag minns att han nämnde hur han drömde om att "bli lokaltidningsredaktör och ha en katt", vilket antagligen kan tolkas att han jobbade för hårt och stressat redan då. Min favorithistoria om Peter Melin berättas av Martin Jönsson här.

/Gunilla