Bloggbella och annan gerillareklam

NEW YORK Jag följer debatten om Blondinbella och hennes bloggpengar med stort intresse, trots att jag inte ens hade hört talas om hennes blogg så sent som häromdagen. (Så bra koll har jag.)

Andreas Ekström noterar att läsarna har rätt att få veta att Blondinbella är köpt
Lasse Strömberg granskar bolaget bakom Blondinbella, f d Google-VD:n och om bloggen som marknadsföringsprojekt
Johan Ingerö konstaterar att sådana som Lasse Strömberg är gnälliga vänstergubbar som bara försöker trycka ner framgångsrika tjejer som har betydligt högre marknadsvärde än dem själva
och
Isobel Hadley Kamptz tycker att Blondinbella är smart och tycks ha chutzpah
[uppdaterar med fler länkar om jag hittar andra perspektiv]

Nog är det lite märkligt att se hur detta fenomen nu uppmärksammas av alla möjliga medier (enligt Blondinbellas blogg har hon de senaste dagarna intervjuats av bland andra TV4, GP m fl m fl) vilket rimligen är bingo big time för de företag hon representerar. Men den storyn går bara att göra en gång ... tills det dyker upp något annat smart marknadsföringstrick med en individ i spetsen. Och just nu är Blondinbellas besökssiffror på topp, på grund av alla nyfikna som vill kolla in fenomenet – men stamläsarna i målgruppen klagar i kommentarfältet att bloggen inte alls är vad den varit... 15 minutes, och så vidare.

För att parafrasera Isobel: jag vet inte om jag ska bli upprörd eller imponerad. Antagligen både och.

Det finns såklart massor att säga om publicistik i sammanhanget, men modebloggarna har ju aldrig direkt påstått att de är några journalister. Bloggvärlden är en stor, digital fritidsgård, mer än ett publiceringsverktyg, för dem (för oss alla). För Blondinbellas målgrupp är det säkert viktigare med tillhörighet och identifikation än med total trovärdighet (vilket PR-världen såklart insett länge, och att de bombarderar ungdomar på olika lömska vis utifrån den insikten är knappast heller nytt). Det har i minst ett decennium talats om hur unga måste tränas i mediegranskning, kanske har så skett i skolorna och kidsen genomskådar reklambudskap och produktplacering, och/eller ser dem som en naturlig och välkommen del i mediebruset. Om inte annat så har samhällskunskapslärarna här fått ett bra case.

Jag gillar dessutom när tjejer tjänar massor av pengar – även om jag tvivlar starkt på att det enbart är bloggintäkter involverade, om de redan räcker till en bostadsrätt i Stockholm (but then again, who knows).
Om gerillabloggandet visar sig vara olagligt är allt en annan femma – vore intressant om det prövas juridiskt innan allt spårar ur fullkomligt. En sak är säker: PR i form av gerillamarknadsföring kommer bara att bli vanligare och vanligare (eftersom den är effektiv).

Och så vidare, och så vidare.

Jag blir egentligen mer upprörd över klockren textreklam i förment journalistiska produkter. Ett exempel kom i Aftonbladet häromdagen, där produkterna från företaget We Superlative Conspiracy fick en hel del textreklam med hjälp av Peter Stormare.

WeSC:s strategi är ju att marknadsföra sig medelst så kallade "aktivister" som Stormare, och att på så vis få medierna att vilja skriva om företaget – exempel här. (Detta beskrivs delvis av Jan Gradvall som story telling, i en initerad ELLE-text med många intressanta exempel som finns här. Läs Björn af Kleens mer kritiska text i Sydsvenskan här.)
Som en av WeSC:s aktieägare (ja, faktiskt!) tycker jag det är toppen att företaget får uppmärksamhet i en av Sveriges största tidningar, men som grumpy old media woman undrar jag ibland om alla hämningar släppt vad gäller textreklam i dagspressen.

För att komplicera mina kluvna tankar kring detta ytterligare så kommer här genast en direkt motsägelse (och ni får gärna kalla mig hycklare):
Jag skulle själv kunna tänka mig att skriva om WeSC och om Greger Hagelin, därför att det/han är en synnerligen intressant story (som antagligen vore lite lättare att sälja in någonstans än andra Los Angeles-uppslag som skulle kunna dyka upp i huvudet; isåfall skulle det liksom bli ett täckningsbidrag till något helt okommersiellt litet jobb). Men mest av allt därför att det vore lite kul att se en förvirrad redaktörs reaktion om jag förklarade att det borde nämnas i en fotnot eller i texten att jag är delägare i bolaget, hehe...

Nä, det låter ju inte bra! Samtidigt, som aktieägare följer man ett bolag under lång tid och lär sig om dess ups and downs som ofta föranleder en komplex och kritisk ansats – på ett för en journalist egentligen mycket effektivare sätt än när det bara dimpt ner en pressrelease på redaktionsdesken. (Jag kanske återkommer till detta dilemma – under vilka förhållanden det är OK att en journalist alls skriver om bolag han/hon har aktier i senare. Kan tillägga att min ägarandel i WESC vore svår att upptäcka med mikroskop. Och just denna story är för mig inte såååå intressant, eftersom den berättats så ofta. Men det kan ju finnas andra oberättade, spännande stories; återkommer förhoppningsvis till detta.)

Dessutom, hur old school jag än är – och jag tror att det inte bara handlar om avundsjuka på Blondinbellas marknadsvärde, även om jag naturligtvis är mycket avundsjuk på alla människor som tjänar pengar, och missunnsam i de fall det gör det genom att korrumpera medievärlden – jag kan tänka att lite PR kanske vore bra för den oberoende journalistiken, trots allt, om det sker öppet.
Hela denna blogg är naturligtvis en form av story telling – och visst vore det bra om det kunde få företag jag gillar att ösa pengar över mig. Det finns många företag som borde inse hur fint jag skulle kunna passa in i deras varumärkesbyggande. Så här skrev jag i en kommentar hos Jonas Morian i fjol:

Själv drömmer jag om att sponsras av exempelvis Apple och SAS... Helst båda. Jag ser framför mig bilder på mig själv och min dator på alla möjliga och omöjliga platser runtom i världen. Tänk, vad det skulle röra om i journalistgrytan!

Nix, jag är ännu inte sponsrad av någon, inte av minsta lilla obskyra bolag – även om man skulle kunna tro att jag är helt köpt av Starbucks. De borde naturligtvis sponsra mig!
Gratis kaffe, gratis datorer och gratis flygbiljetter, samt feta pengakontrakt som finansierar min dyra drift – då kan man syssla med nyhetsjournalistik, reportageprojekt, genomarbetade intervjuer och kostsamma resor till fjärran länder, utan att betala för det själv genom minimerade trygghetssystem i tillvaron.

Well, jag återkommer väl till detta, förhoppningsvis med mer stringent formulerade tankar.

"Spontant kände jag nog att du är lite i [Eliot] Spitzers position... har man nu hängt etiken högt så..." skrev en kollega som jag bollade idéer om den ovan nämnda problematiken med "aktieägande i bolag som råkar vara intressanta stories" med. Det vore annars kul om han, alltså Spitzer, skulle blogga om sina etiska dilemman.

/Gunilla